Ellen och Lemon - nu rymmer vi!!

Skolan först eller?

- Asså Karin vi kommer att bli jagade av polisen!
- inte jagade utan letade säger Karin lite på skoj
- ja men sak samma, missing pelople kommer också leta efter oss och tidningar och nyheter kommer att skriva och sända om oss.
- men då kanske din mamma och pappa fattar att du vill ha kvar Lemon.
- kom vi måste röra på oss, vem vet dom kanske är påväg hit nu. Efter ca 20 min är vi påväg. Sida vid sida skrittar vi vid sjön
- du, vi kommer typ att få gå om 6:an säger Karin
- nja jag vet inte jag har A i många ämnen
- har ja med, men ändå vi kommer missa ett nationella den här veckan.
- ja du har rätt, men vi kan inte vända nu. Vi travar ungefär 1 km i lugn trav sen stannar Karin
- skolan först, eller?
- nej hästarna först säger jag och ler Karin nickar.
- du har rätt säger hon sen pratar vi inte nå mer om skolan. Jag tycker att jag hör polishundarnas skall långt bakom oss men, det är säkert bara inbillning.
Helt plötsligt så får cream fnatt och skenar iväg, jag hinner inte göra något för än dom är borta. Nu är det bråttom, jag måste hinna ikapp dom annars kan vi tappabort varandra och då kan det gå riktigt illa.
- ja kom igen Lemon vi måste hinna ifatt dom. Det är precis som om Lemon förstår för han tar långa kliv och det går så fort så att jag får tårar i ögonen. Jag hör att vi kommer närmare och närmare cream och helt plötsligt galopperar vi sida vi sida och Karin sitter på. Jag tar ett fast grepp i creams tygel och saktar ner.
- det var nära ögat säger jag men jag ser på Karin att det inte är helt okej med henne
- hur mår du frågar jag försiktigt
- jag jag .....  Karin brister ut i gråt, jag saknar mamma och pappa och jag vet inte varför vi gjorde det här, först trodde jag att det skulle bli en rolig grej men, nej det är inte alls så roligt längre. "Snyft, snyft"
- det är ingen fara säger jag det kommer att gå bra. Sen kollar jag bort och gråter, ja inte lika mycket som Karin gjorde men en liten tår som rinner ner för min kind och landar på Lemons man.
- vi har hästarna iallafall säger jag och ler
-ja och det är tur annars så skulle jag inte kunna leva säger Karin