WORST STORY ON WATTPAD (Swedish translation)

Varför läser du det här överhuvudtaget?

Jag vaknade upp alldeles yr. Vad hände? Var allt detta en dröm? Jag rullade över på min högra sida. Där satt Alwolfo.

Jag flög upp ur sängen, skrikande. "Vad gör du i mitt hus?" ropade jag åt honom.

"Det här är faktiskt mitt hus," förklarade Alwolfo lugnt. "Jag drogade dig med kloroform och körde hit dig i en säck i bagageutrymmet på min bil." 

"Vänta," jag frös, "är inte det, liksom, olagligt?"

Innan jag ens hann tänka på ringa myndigheterna fastnade blicken på resten av hans hus. Med hus menar jag hans 40 hektars herrgård i Florida, full av betjänter och pigor och Bill Gates. Där fanns 27 Starbuckscafén på bara nedre våningen, det fick mig genast att må bättre och jag slappnade av. 

Han var definitivt för rik för att få mig att bry mig om det bortförande som nyss tog plats.

"Du är min piga, nu," sa han och föste in mig i hans rum.

"Ifall du är så rik, hade du inte bara kunnat betala för en piga?" frågade jag.

Han ryckte på axlarna. "Åh, ja."

"Jag saknar min misshandlande och försummande familj!" klagade jag, stoppade mina händer djupt ner i fickorna och surmulade. "Jag känner mig ensam!"

"Ja," sa Alwolfo," jag ska bjuda över lite vänner ikväll så att vi kan glo som sadister åt mitt illegala nerdrogande och bortförande av en mindreårig utan hennes godkännande." 

"Så... typ som en fest?" undrade jag, genast gladare.

Helt plötsligt kom jag ihåg att jag hade på mig väldigt fula och slappa kläder, det var djupt pinsamt att tvingas festa i. "Dessa kläderna är allt jag har."

"Det är lugnt," sa han och öppnade en garderob, "du kan låna något av detta."

Garderoben bestod av rader efter rader med vackra - och förmodligen jättedyra - festklänningar. 

Jag backade några steg. "Alwolfo, varför har du en hel garderob bara till för kvinnor?" frågade jag.

Han ryckte ledigt på axlarna. "En kille kan väl få ha sina intressen."

Efter en kort och pinsam tystnad lät han mig välja bland de många festklänningarna, medan gästerna började anlända vid hans ytterdörr. Jag tog lång tid på mig att hitta den perfekta klänningen för min sensitiva och introverta karaktär. Garderoben bestod huvudsakligen av stadgade, långa klänningar med konservativa urringningar.

Självklart letade jag igenom dem alla för en liten, svart klänning av läder, endast en hårsmån från att vara en baddräkt.

Jag såg mig nervöst omkring då jag tog mig ner för trappan. Huset var fullt av gäster, alla var de fulla till trots för att de anlände för 5 sekunder sedan. Trots att detta var ett officielt kidnappande, var de flesta gästerna mina 16 år gamla klasskamrater. De drack alla öl, förutom Xing som drack sojasås direkt från flaskan.

Hon ropade högt som ett galet och berusat partydjur samtidigt som hon skrek gamla kinesiska proverb. 

"Hej Xing," sa jag. "Är du okej?"

"En vitmålad tiger visar snart sina ränder, då solen reser sig från väst som på ett näckrosblad!" ropade hon. Hela rummet jublade, fulla.

Jag vandrade vidare in i köket, när en hand plötsligt sträckte sig efter mig och gjorde ett försök till att gå där ingen annan hand borde gå.

Utan förvarning sprang Alwolfo in i rummet och puttade ner ägaren till nämnda hand på golvet. 

Jag flämtade till, tittade på honom som om han vore Gud. Eller en Starbuckskaffe, för mig var de samma sak.

"Du räddade mig från den där äckliga pedofilen! Vi är nu förälskade!" andades jag avgudande, innan något slog mig, "du var vid ytterdörren, hur i all världen kunde du veta att det här skulle hända, för att inte glömma; hur kunde du ta dig hit så fort?" 

Han gav det bara en axelryckning. "Åh, det där är bara Lester the Molester, jag förväntade mig det, typ."

Jag rynkade pannan. "Ifall hans namn är Lester the Molester, varför bjöd du honom då till din fest?"

"Nej, jag vet inte. Han är liksom den obligatoriska pedofilen i varje tonårsroman, även om Herbert the Pervert verkat minska på sina affärsförfaranden ikväll," erkände han.

Herbert the Pervert gav mig sitt läskiga leende från andra sidan rummet. Jag rös.

"Okej, Alwolfo, nu när vi etablerat vår kärlek för varandra, låter jag dig väl helt enkelt köra din grej," sa jag och han lämnade rummet.

Efter fem minuter tog min sjuka klängighet överhanden och jag stack iväg för att leta efter honom. "Alwolfo," ropade jag glatt. "Var är du?"

Och då såg jag honom.

Hånglandes med Courtney!

"Vad i helvete gör du din smutsiga älskarinna!" skrek jag tårfyllt åt henne. "Det där är min pojkvän! Och kidnappare," lade jag till, som en eftertanke.

Alwolfo tjurade. "Summerberry, min älskling!" pep han. "Hon trängde sig på mig! Vem vet vad hon hade gjort om inte du kommit till undsättning!" 

Med en äcklad min avlägsnade hon honom från henne och gav honom en upprörd blick. "Vad i helvete, du sa att du var en cancerpatient och att din sista önskan var att få hångla med mig."

Självklart trodde jag på min läskiga, övernaturliga kidnappare hellre än min klasskamrat. Speciellt då hon var en, som Alwolfo påstod, sexförbrytare.

"Din... din... din tampong!" skrek jag åt henne. För att det var självklart att min mans hjälplöshet var hennes fel. "Alwolfo! Jag tänker aldrig mer lita på dig igen!"

Med de orden sagda sprang jag ut i skogen med tårfyllda ögon... rätt i famnen på min nya geografilärare och One Direction!