Vi cyklade, jag och min bror. Han skulle till stranden. Jag följde med, men jag förväntade mig inte vad vi skulle passera.
Vinden blåste, vi cyklade snabbt. Allting gick så fort. Jag kände mig fri från alla problem i världen. Det här var första gången jag kände mig helt fri.
Jag kände mig helt fri, ända tills vi närmade oss. Vi närmade oss det stället, det stället där mitt liv förändrades. Det stället där jag blev kär.
Ju närmare vi kom, desto svårare blev det. Svårare att tänka. Svårare att glömma. Svårare att förstå, att jag aldrig skulle träffa honom igen, att allt vi hade var borta.
Precis när vi åkte förbi, såg jag mig och han. Inte min bror. Han. Jag såg alla minnen. Jag kunde se när jag kastade kottar på honom för att få hans uppmärksamhet. Jag kunde se när vi lekte den där leken då jag alltid förlorade och han skrattade. Jag kunde se när han första gången la märke till mig. Jag såg allt. Allt det som jag saknar i mitt liv, det såg jag.
Nu var jag inte längre problemfri. Jag hade ett problem. Ett stort problem, jag saknade honom. Alltså verkligen saknade honom, på riktigt.
Jag och min bror fortsatte att cykla ut, vi passerade skolan som jag och alla andra fick gå i när vår egna skola började bygga om. Detta gav mig bara ännu mer minnen, eftersom att den skolan var skälet till att jag inte längre kunde vara med honom. Så jag hatade den skolan. Varje dag fick jag gå ensam, utan honom. Saknad är det värsta jag varit med om, och då pratar jag om riktig saknad.
Det sista minnet jag har av honom är när vi sa hejdå. Jag hatar att säga hejdå, jag hatar när det handlar om riktiga hejdån som handlar om hejdå för evigt. Jag vill inte säga hejdå för evigt. Denna gången var det förevigt. Det var inte så att jag skulle se honom dagen efter. Det var att jag aldrig mer skulle träffa honom, eller knappt ens se honom.
"Hejdå Shrek, god jul." sa jag som någpt av det sista till honom.
Jag kallade honom det efter att han började kalla mig för Fiona. Dock så sa jag alltid att jag var Fiona när hon var en vacker prinsessa och hatade Shrek. Jag hatade inte denna Shrek som jag träffade. Jag sa det för att jag ville inte verka som att jag gillade honom. Det hade bara varit pinsamt. Mest på grund av åldersskillnaden. Men enligt mig finns det inga åldersbegränsningar när det gäller kärlek. Men han tvekade när jag sa att jag var Fiona innan hon blev kär i Shrek och de båda var träsktroll. Jag blev lycklig. Men ingen märkte.
"Hejdå Fiona, god jul." sa han. Han gick ut ur dörren och jag ställde mig där och skrek efter honom "jag heter inte Fiona!" men jag tror inte att han hörde. Jag ville bara gå efter honom. Men jag kunde inte. Det här var slutet. För oss.
Något jag kom ihåg mest var när han hade armen om mig och ville kasta mig i soptunnan, och när han kramade mig. När han kramade mig var jag sedan besviken på mig själv eftersom att jag tryckte bort honom. Det var reaktionen när mina vänner var i närheten. Om vi var ensamma, visst, krama på.
Ingen, och då menar jag, ingen, vet vem jag gillar. Det är bara jag. Jag gillar honom. Han som ingen vet om.
Cykelturen med min bror slutade med alla mina självmordstankar, varför dör jag inte bara om jag inte har honom? Varför körde inte bilen på mig, jag betyder ju ändå ingenting, inte för någon.
