Life is hard But good

4/2-16

Bilden hade precis tagit slut och det var så kort tid kvar i skolan men ändå hände det en sak som fick mig att typ tänka över hela mitt liv.

Jag stod och pratade med min vän om något oväsentligt när en kille vid namn Martin (jag tittade upp det i skolkatalogen när jag kom hem av någon anledning) kom fram.

"Hej" säger Martin.
"Du är snygg"

Han säger detta och går sedan förmodligen iväg, jag tittade inte på honom. När han hade gått en bit så började klungan av personer längre bort skratta. Denna klungan körde någon sorts lek, en sån där när man ska göra saker någon annan bestämmer antagligen, typ s&k. De hade antagligen sagt att han skulle säga "du är snygg" till någon och sedan hade de tagit den som de tyckt var fulast.

Jag.

Jag såg sedan klungan skingra sig och kände igen personer från min gamla klass och personer från klassen över mig, som gått i samma skola som mig i minst 5 år. Jag har alltid förlåtit dem eftersom jag har fastnat för de gånger de är snälla, men de är oftare dumma, elaka mobbare.

Jag hörde vilka som skrattade högst. Det var de från min gamla skola. De som retat mig hela tiden men jag har bara viftat bort mobbningen. De är ju snälla ibland.

Trots att han sa en komplimang så förstår jag att det var så. Han skulle säga det till den de tyckte var fulast.

Jag.

Detta har hänt förut, att de utsätter mig för sådant här, för jag har inga känslor, jag bryr mig inte, jag är ju ändå ful.

Jag.

När jag kom hem, och ställde mig framför spegeln på toaletten så tänkte jag på vad jag skulle gjort. Jag skulle sagt något spydigt tillbaka, eller försökt vara rolig, eller slagit till honom.

(Denna tycker jag är rolig)
Martin: du är snygg
Jag: och du ser ut som Michael Jackson (fnyser)

Eller:
Martin: du är snygg
Jag: och du skulle se bra ut med ett rött märke på ena kinden (slår till honom på käften)

Eller:
Martin: du är snygg
Jag: (slår till honom på käften)

Eller så skulle jag bara sprungit iväg, långt där ifrån. Eller så skulle jag visat mig svag och tryckt fram några tårar.

Men jag vågar inte.
Jag vågar inte.
Jag är feg.
Jag stod bara tyst och vände bort blicken, ner i marken.
Jag tog bara emot, gjorde inget motstånd, sa inte något tillbaks.
Jag är en mes.

Sedan, där framför spegeln, hemma, på toaletten. Där stod jag och förde ett samtal med mig själv, jag tänkte mig att jag slagit till honom och fått komma till rektorn. Jag berättade allt, allt som hänt, all smärta, all ilska i slaget.

"Det var inte bara ilska mot Martin i slaget, det var ilska mot alla som gjort något som detta mot mig. Det var ilska mot Benjamin, Aron, och alla andra som gjort mig illa psykiskt. Alla dessa samlades hos Martin, all ilska och ledsamhet över allt detta kom på en och samma gång och jag behövde få ut det. Jag fick ut det genom ett slag. Egentligen var det knappt något mot honom, utan mot de som hade skickat honom till mig, de som gjort dessa saker innan. Egentligen åkte han bara med i tåget."

Så skulle du kunna säga förlåt till honom?

"Nej, det skulle jag inte kunna, för alla dessa personer som jag slog till med det slaget, de är fortfarande kvar i honom. Om jag säger förlåt till honom så säger jag förlåt till alla, och de andra förtjänar inte ett förlåt. De har skadat mig och jag tänker inte visa mig svag, och säga förlåt, förlåta dem igen. De förtjänar att få möta ilska från andra. Jag har förlåtit dem så många gånger, att de då inte behöver ett förlåt från mig. De har fått mig att känna mig värdelös."

Tror du skulle slagit till honom om du hade bättre självkänsla?

"Nej det skulle jag inte gjort. Det är dessa andra som gjort att jag fått dålig självkänsla, det är de som lärt mig hur man ska se ut. Jag har aldrig varit nog. De har valt de smala i klassen, de som är perfekta. Jag är inte en av dem, de är inte en av min sort.
Om jag hade haft bättre självkänsla hade jag inte brytt mig om hans kommentar, jag hade inte märkt att den är negativ. Jag skulle trott han menade det, för det skulle vara några som tyckte jag var fin då."

Jag har tänkt så mycket på detta, jag har förlåtit dem så många gånger, de i min andra klass. De har behandlat mig så dåligt, men jag har fokuserat på det positiva. Jag är en positiv människa men ibland blir man för positiv, hela livet rasar samman tack vare det. Livet är obeskrivligt.