Life is hard But good

7/3-17

Jag skrev precis en  del på en annan bok men jag tänkte att jag skulle berätta min historia om mobbning.

Jag har aldrig varit "grovt" mobbad utan... det hände då och då. Dock så hänger det fortfarande kvar trots att det är många år sedan.

När vi gick i femman hade vi en lektion som hette "drama". Där fick man syssla med lite mer kreativa saker. Jag kommer ihåg vilka som var i min grupp och var läraren hette, men det ända jag kommer ihåg av lektionerna är två gånger då jag mått dåligt, eller blivit kränkt.
Den första gången jag kommer ihåg är när vi skulle göra en rörelse för vad vi tycker om att göra och säga vårt namn så vi lär oss alla namn. När det var min tur så drog jag upp glasögonen först, då de hade halkat ner på näsan. Då var det några killar i klassen som härmade den rörelsen och sa mitt namn efteråt. Jag skämdes jättemycket.
Vi hade sedan konfirmation förra torsdagen och då var de här killarna med och vi skulle göra samma övning. Det gjorde att jag mådde dåligt och blev jättenervös för vad jag skulle göra. Förmodligen kommer inte killarna ihåg det här och så är det ofta, de som gör det tänker inte på att man kan bli sårad eller att personen kan ta illa upp.

Jag har många sådana här saker jag vill berätta men jag tänker att jag berättar bara de två saker jag kommer ihåg från "drama"-lektionerna. Detta är nästa:

Vi skulle ha en övning om att vi ska lita på varandra. Vi skulle falla bakåt i varandras armar. Först så föll killen jag var i grupp med i mina armar och sen när det var klart så liksom förstod båda att det är ingen idé att jag provar, han kommer förmodligen inte orka mig, jag väger säkert för mycket.

Jag kommer fortfarande ihåg det här och mycket mer. Mobbning sätter spår och jag tycker att man borde tänka efter mer. Om ni skämtar på någon annans bekostnad, gör det inte. Den här personen kan må jättedåligt av det.
Ta hand om er och alla andra, kram