"Kom nu Alice, det är bara en dröm"
"Det är ingen dröm, Det är... Ett minne. Och det får mig att må illa!"
"Nu, Fokusera. Vänta... Du flyter, igen. viktlös..."
"Eld! Jag är i helvetet!"
"Glöm det! Ta bort det minnet. Det är onödigt. gå... till underlandet."
"Jag kan inte. Jag är fångad... I mitt förflutna!"
'Den här tjejen är brännskadad. Ring en doktor!' var det sista jag hörde innan huset tillslut rasade med mina föräldrar i det...
"Nej, Alice! Glöm det. Gå till underlandet."
"Jag vill helst inte, doktor. mitt underland är förstört. Det är dött för mig."
"Det spelar ingen roll. Nu, Alice, vart är du?"
"Jag seglar. Med en vän! Hmmm. det är annorlunda på något sätt. Saker har förändrats."
"Förändring är bra. Det är den första länken i kedjan av glömska."
"Vad händer? är du galen?"
"jag är inte galen?"
"kanin?"
"Det är inte rätt? Vad gör han där?"
"Är något fel?"
Kaninen var full av blod... Sjön vi seglade i blev röd... Himlen blev mörk... Allting förstördes!
"Alice! vakna av ljudet!"
Ett högt, klingande ljud hördes o jag öppnade ögonen.
"Sådär, alice. Bättre nu?"
"mitt huvud exploderade!"
"Ja, summan av att glömma är hög"
"Mina minnen får mig att spy. Varför kan jag inte..."
"Tänk på andra saker!"
"Jag vill glömma! Men vem skulle välja att vara ensam, fångad av sina trasiga minnen?"
"Innan våran nästa sammankomst, ta dem här pillren från våran kemist."
"Okej då, Doktor."
Jag reste mig upp från stolen och gick mot dörren. När jag öppnade dörren mötte jag än liten pojke som skulle in.
" Det är min tur att glömma, Alice!" Sa han och gick in.
Jag sprang igenom hallen och ut genom ytterdörren. När jag kom ut på gatan hörde jag en katt jama. Där bakom mig satt en vit kisse o tittade på mig. Jag gick emot din för att försöka klappa den men då sprang den iväg som om den ville visa mig något. Jag sprang efter katten som ledde mig till dem mörka gatorna längre bort men tillslut så var katten borta.
"Vart tog katten vägen?" Tänkte jag och gick sakta fram.
Jag gick bakom ett hörn där jag såg katten igen. När katten såg mig sprang den iväg. Jag sprang såklart efter den tills jag kom till en mörk återvändsgränd.
Jag gick sakta längre in till återvändsgränden.
Jag hörde något morra bakom mig men när jag vände mig om så stod det ett monster bakom mig. Det var som en människokropp fast med ett insektshuvud. Jag vände mig fort om och märkte att jag var omringad av dem.
en hand rörde min axel och när jag vände mig om stod en tant där och alla monster var borta... Det var min sjuksyster som stod där.
"alice Lidell!" Sa tanten med ett leende.
"Syster Witless! vilken tur." Svarade jag med en lättnad.
"Vad gör du ute här ensam? Du ser ut att må dåligt."
"Sådär"
"Följ med mig hem och kolla på mina duvor då! Så fina fåglar.. Som dig."
Jag följde med henne hem. Hon bodde uppe på ett tak där det fanns en stor bur med massa duvor.
Jag gick fram till syster Witless för att fråga varför jag igentligen var där...
Hon vände sig om fast hon var inte sig själv. Hon var ett av dem där monstrerna jag hade sett förut!
Jag märkte att taket under mig höll på att spricka. Taket sprack och jag föll. Jag föll nerför något som såg ut som inuti en virvelvind...
Runt mig svävade klockor och kortlekar...
Sen ändrades allt!
Det var som om jag föll förbi vattenfall med bläck istället för vatten och trasiga dockansikten svävade runt mig...
Jag tittade ner och såg att det var som ett blått hål under mig.
Sen landade jag...
