Mayson, Jaden & one more

Del 2

Detta kommer definitivt sluta med ett stort jävla F iallafall.

Jag börjar sakta röra mig bakåt mot honom, Jaden alltså. Vad kommer han säga eller göra när han ser att han ska jobba med mig? Ingen vet ju knappt att jag går i denna klassen. Tänk om han total dissar mig?
"Var det någon som hade en jävla 4 eller." Ropar han ut en gång till. Jag inser ju att jag måste berätta att jag har den andra 4an.
"Ja, jag har en jävla fyra" säger jag med lite arg röst och  inser hur nära jag faktiskt kommit honom det är bara en dryg meter mellan oss.
Han tittar undrande på mig innan han sen öppnar munnen "och du är?" Frågar han drygt. Okej jag visste han var dryg men inte så dryg det var lite väl oförskämt, jag känner mig otroligt dum där jag står. "Mayson" svarar jag kort.
"Aha, är du ny eller?" Han tittar undrandes på mig. What ,nej menar han på fullaste allvar att han aldrig ens sett mig, jag borde verkligen börja synas mer.
"Nej jag har gått här lika länge som dig" säger jag nonchalant och tittar bort.
Detta arbetet kommer gå åt helvete, mitt första F har jag som serverat på guldfat just nu.

"Se så allihopa tystnad" ropar läraren fram ifrån sin kateder. "Ni får komma fram hit parvis så jag kan se vilka par ni är och sen får ni er bebis, ni måste även berätta vad den ska heta." "1:orna först osv"  avslutar han. Ett par börjar gå fram, jag vet bara vad tjejen heter men killen kan jag inte direkt namnet på, de fick en tjej och de döper henne till Saga. Vilket jag tyckte var ganska fint.

"4:orna" ropar han. Det ar ju vi. Jag börjar röra mig framåt tills jag inser att Jaden sitter kvar jag vänder mig om mot honom och säger att han måste följa med. Han himlar med ögonen inan han faktiskt reser sig upp. Jag är förvånad.
Läraren räcker fram en bebis i min famn "Här är er bebis, vad ska han heta?"
"Är det en kille?" Frågar jag "ja det är det så ni får välja ett killnamn nu."
Fan att vi inte tänkte på det innan jag har verkligen inga idéer. Plötsligt öppnar Jaden munnen "han heter Kurt" klassen brister ut i skratt. Läraren tackar och vi går tillbakas. "Varför sa du det för?" Jag tittar menande på honom. "Jag vill verkligen inte att han heter så." Fortsätter jag. Jaden ser nöjd ut och har ett stort flin på läpparna "jag tyckte det var fint, jag ska döpa mitt barn till det när jag blir en riktig pappa" jag hör ironin i hans röst. "Tycker inte mamman att det var ett bra namn val?" Frågar han. Jag stelnar till och vet inte riktigt vad jag ska säga. Tror han seriöst att vi ska kalla oss mamma och pappa. "Säg inte mamma till mig en gång till" ber jag honom. "Okej mamma" ger han som svar.
"Hallå sluta då"
"Varför"
"För att jag inte vill antagligen"
"Varför"
"Sluta vara så jävla jobbig, du kommer få ta han om barnet själv annars" jag börjar bli riktigt irriterad nu. "Men barnet måste ju dricka från mammans bröst och jag har inga bröst så du måste ta han först iallafall" euw jag blev på riktigt äcklad. "Euwww sluta, så nu tror du att han lever också eller?" Frågar jag.
"Nej men du får endå börja ha Kurt" säger Jaden "snälla kan vi inte kalla honom något annat" ber jag. Jag får ett tydligt "nej" till svar.

Jag tar bebisen i min famn och börjar gå mot dörren utan att säga något till Jaden. Jag bara lämnar och går, like a fuking Queen.
Jag hör snabba steg efter mig i korridoren och anar vem det kan vara. "Börjar du ha barnet eller?" Han har kommit i kapp mig och står nu bredvid mig och tittar på mig med en frågande blick. Gud han är ganska perfekt utseende mässigt. Ljusa blåa nästan gråa ögon och brunt också solblekt hår och solbränt ansikte. Nej vad tänker jag, sluta nu Mayson säger jag till mig själv. "Nej snälla kan du börja ha honom" ber jag. Han funderar ett tag innan han ger ett svar "visst, ge mig honom bara, det kan väll inte vara så svårt?"
Jag blev otroligt lättad för jag orkar inte ha en skrikande bebis hos mig just nu. Jag sätter ner min ryggsäck på golvet och drar upp bebisen i huvudet, Kurt har legat helt ner tryckt i min väska. Jaden står bakom mig och skrattar. Jag tittar med en undrande blick. "Är det så en bra mamma behandlar sitt barn eller?" Han skrattar ännu mer och jag kan inte låta bli att skratta jag heller. "Det är ju inte så att han lever direkt, knäppskalle" säger jag när skrattet lugnat sig lite.
Jaden tar emot Kurt och läger honom under sin arm.
"Varsågod" säger jag efter jag lämnat ifrån mig Kurt.
"Tack, men du kan jag få ditt numer?" Fortsätter han.
Jag känner hur mina kinder får en nyans av rött. Ingen har någonsin frågat om mitt numer tidigare. "Asså jag menar om det händer nått med Kurt alltså" försäkrar sig Jaden med som om han sätt att jag blivit generad. Jag kan se att han också blir lite generad och hela stämningen blir väldigt väldigt stel "Aha okej" säger jag plötsligt och känner mig genast som värdens dummaste människa. Jag ger honom mitt numer och säger hejdå innan vi skiljs åt.

-

Nu har jag varigt hemma i några timmar och det ända jag har gjort är att tänka på Jaden och vårt arbete. Han verkade faktiskt ganska snäll när vi kommit ut från klassrummet. Han förändrades typ till en mjukare och snällare människa han såg till och med lite generad ut jag hade aldrig sätt han så förut, inte för att jag har sätt han så ofta direkt. Men jag förstår inte hur han kan playa alla när han verkar så snäll utanför. Dock var han riktigt dryg i klassrummet. Nej jag vet inte vad jag tycker om honom än.

-

Jag har tagit på mig mina mys kläder och ska precis börja titta på en film när min mobil börjar ge ifrån sig små ringsignaler. Jag tar upp mobilen och trycker på svara innan jag ens tittar vem det är.
"Hej, det är Jaden" hör jag från andra sidan. Jag blir förvånad vad vill han nu?
"Hej vad vill du?"
"Jag behöver hjälp kan du komma hem till mig snabbt?"
"Klockan är elva Jaden och jag har myskläder på mig"
"Det spelar ingen roll kom bara" han låter väldigt trött på rösten.
"Var bor du då?" Jag kan känna hans nöjda flin på andra sidan.
"Ta bara 60 bussen så kommer du hit"
"Okej jag kommer när jag kommer"
"Tack" avslutar han samtalet med.
Jag undrar verkligen vad han vill?
Okej jag orkar inte byta om så jag har på mig mina adidas mjukis och en ljus ljus rosa kofta. Denna gången tar jag mina vita nike air Max och går ut och låser min dörr. Mitt hår är uppsatt i en slarvig knut.

-

Efter 20 min kliver jag av bussen där den stannat även fast det har blivit mörkt ser jag bara ett stort vitt hus framför mig, med betoning på stort. Jag antar att det är det huset eftersom 60 bussen stannade här. Jag går in på den något smalare vägen som leder till en stor dörr. Jag väntar lite med att knacka. Tänk om det inte är här? Tänk om han bara lurat mig?
Efter ett tag knackar jag ändå. Det tar ett tag inan jag hör steg och dörren slås upp.