Jag hade inte fått så mycket sömn den natten så när jag vaknade på morgonen kände jag mig som en zombie. Jag slängde snabbt på lite concealer och mascara och åt sedan ett snabbt morgonmål bestående av en banan och ett glas juice.
Jag missade bussen igen som vanligt och fick gå till nästa busshållplats. När jag steg på bussen kände jag en stark doft, en doft som var väldigt bekant på något vis. Och där några säten framför mig satt pojken från förra natten, Jack.
Nu i dagsljus såg jag att han hade brunt rufsigt hår och starkt gröna ögon, starka kindben och lite rosiga kinder. Han var en sådan pojke som flickorna i vår skola skulle bli galna i på nolltid, om han inte såklart förvandlades till en varulv och skrämde livet ur dem. Jag märkte det inte men jag hade suttit och stirrat på honom så länge så jag inte märkt att han nu stirrade tillbaka. Men kanske inte på ett lika vänligt sätt, nej han såg däremot livrädd och lite argsint ut. Jag tog blicken ifrån honom och ignorerade hans arga/rädda blickar på resten av vägen, jag hade inget intresse att bli bekant med honom vare sig han är varulv eller ej. Till min förvåning steg han av vid samma ställe som jag. Kanske han bara skulle byta buss tänkte jag men tyvärr hade jag en ond aning om det här.
Väl framme vid skolan gick han fortfarande några steg bakom mig. Kanske han bara är här för att träffa några vänner, fast varför skulle han göra det under skoltid? Men när jag vände mig om för att se om han var där så var han försvunnen. Nåja kanske han inte skulle hit sen heller. Jag gick via mitt skåp och sprang sedan snabbt till klassen eftersom alla andra redan var där. När jag kom in i klassen gick jag snabbt och satte ner mig och tittade omkring mig. Alla verkade extra pratsamma idag, och just när jag funderade vad det kunde vara de pratade om så kom läraren in i klassen tätt följd av en pojke med brunt hår och gröna ögon, Jack.
YOU ARE READING
Mitt liv som varulv
WerewolfJag , Sara , 15 år gammal. För den yttre världen är jag en helt vanlig människa men jag döljer en stor hemlighet. Ahah låter dramatiskt, eller hur? Jepp det tycker jag också, och kanske jag också skulle tycka att allt som hänt mig, allt det som hän...