Love me

1

Heather Jones

Blicken var som fast på dom två personerna framför mig, likt var deras blickar fast på mig. Men det fanns en skillnad, en stor; jag var offret. Dom två killarna framför mig kollade på mig med kränkande blickar, jag kollade på dom med en rädd blick. En blick som skrek om att jag var livrädd för dom, något som gynnade dom.
Dom var lejonen, jag var bytet. Dom skulle jaga mig tills jag låg på marken, död. Men denna jakt var annorlunda, dom jagade för nöjet. Dom dödade inte sitt byte, dom lekte bara med det. Och så var det varje dag; lejonen attackerade, lämnade och sedan började allt om. Det var ett helvete. Något jag hatar, ett lidande. Men vad ska man göra? För ingen vill ju vara vän med mig, inte ens veta av mig.

Simon, killen med det mörkt blonda håret och havsblå ögonen, tar ett steg mot mig. Hans läppar var krökta i ett ont flin, näst intill hånande. Han visste min rädsla, alla visste. Jag var den svaga punkten bland alla, en punkt som alla gav sig på. Ord, slag och kränkningar - välkomna till min vardag i skolan.

"Idiot" lämnade Simons läppar, lame. Men vad gör det? Alla ord dom tilltalar mig med är kränkande, inte det minsta positivt.

"Äckel" yttrar Daniel, killen med hassel bruna ögon och svart hår, och går fram. Ställer sig vid Simons sida. Dom säger ord efter ord, alla kränkande, hånande eller på något annat sätt dom skadar min redan förstörda självsäkerhet. Alla ord är som knivar. Dom slänger knivarna, och jag hinner inte akta mig för dom. Blodet som rinner, mina tårar, smärtan. Blodet är mina tårar, knivarna är smärtan.

**

En tår, en till, en till, en till och ytligare en, dom tar aldrig slut. Tårarna kommer i mängder, som ett vattenfall, en hink som runnit över.
Jag sitter nu ihopkrupen på toa locket inne på en av skolans toaletter, gråtandes. Låter smärtan rinna ut mig, låta smärtan lätta lite. Men jag vet mycket väl att när jag är hemma kommer jag sitta där med den där jävla kniven, göra eviga ärr på mina armar. Allt för att få bort smärtan för stunden.
Jag sväljer gråten, försöker iallafall göra det. Försöker få bort den stora klumpen dom är fast i min mage, det går inte. Den är kvar, och jag vet aldrig om den kommer försvinna eller om den för evigt kommer finnas där. Den klumpen växer av varje taskigt ord jag får mot mig, varje slag som träffar min kropp. Dom slår mig inte alls ofta, men det kan förekomma.

Sakta, på ben likt spagetti, reser jag mig upp från toa locket. Med mina båda händer torkar jag mig under ögonen, försöker få bort alla salta tårar som ligger på mina nu röda kinder. Ögonen svider och gör så himla ont, känns som om jag fått vatten rakt på dom. Kinderna är röda som rosor och kliar aningen. Glad över att jag inte har smink på mig öppnar jag skata dörren till toaletten, rädd att någon direkt ska hoppa på mig. Men ingen gör det, som tur är.

Försiktigt med blicken undvikandes blickar tar jag mig genom den inte så fulla korridoren med ungdomar, dom gav mig inte så mycket som en blick - vilket var bra.

Mitt blå skåp låser jag upp med den lilla nyckeln i silver. När skåpet väl är uppe tar jag mina matte saker, iPaden och mitt vita pennfack. Skåpet stänger jag sedan och låser, medveten om att lektionen börjar om ungefär tio minuter. Tyst går jag genom korridoren, försöker vara så osynlig jag kan.
Jag lyckas ta mig till lektionen utan att någon gjorde något mot mig. Eftersom lektionen börjar om tio minuter, ungefär, sitter det bara ett fåtal elever vid dom olika borden. Med tysta steg går jag längst ner i klassrummet och sätter mig som vanligt vid en av dom tomma borden längst med alla fönstren. Denna plats har jag suttit på ensam väldigt länge, har för mig att allt började när jag var femton. Jag fattade inte varför alla gick på just mig, jag hade ju inte gjort något? Inte heller fattar jag det nu för tiden för den delen heller...

Den fyrtioåriga kvinnan med bläcksvart hår och klart blå ögon med stänk av brunt i kliver innanför tröskeln in till klassrummet. Denna kvinna heter Lina och är vår lärare inom matte, ämnet som jag rent ut sagt hatar. Det ända positiva är att man får lyssna på musik i hörlurar, annars finns det nog inget positivt med detta ämne. Självaste läraren i detta ämne är helt okej. Hon är omtänksam och alltid lika glad, nästan aldrig sur. Lina är en sådan lärare som alla respekterar och litar till fullo på. Är ganska säker på att näst intill alla på denna enorma skola gillar henne, tycker hon är snäll.

"Okej, då börjar vi. Slå upp sida hundraåttiotre i era böcker och arbeta er framåt. Har ni problem så räck bara upp handen så kommer jag" säger hon med sin vänliga röst när klockan slagit prick över nio, då näst intill alla elever befinner sig i klassrummet.
Lättat sätter jag i mina hörlurar i först iPaden sedan sätter jag örsnäckorna i öronen och startar en random låt från min lista på Spotify. Just denna gång blev det låten Lost Boy med Ruth B, en låt som på något sett beskriver mig lite.

Boken som är i en gul färg med texten MATTE BOK på i klart röda bokstäver slår jag upp, börjar sedan flitigt jobba igenom tal efter tal. Såklart fick jag be om hjälp några gånger, jag är inget geni på matte direkt.

**

Dagen flöt på som vanligt, inget nytt. Kränkande ord lite närs som och äcklade eller hånande blickar. Nu var skolan äntligen slut och jag kan äntligen dra hem och sitta inlåst på mitt rum med lite läxor och sedan se på Netflix. Det är så det för det mesta ser ut; jag är själv. Mina föräldrar är nästan alltid borta, nästan aldrig hemma. Och min bror som är femton år är ute mycket med kompisar och skulle ändå inte förstå vad jag går igenom. Men att prata med bara dom skulle inte vara som att ha vänner. Jag minns knappt hur det var att ha vänner, det var så länge sedan. Men jag minns att det var kul och skönt att ha vänner, några som man kunde skratta och ha kul med, några som fanns där för en när man inte mådde bra. Men mina vänner drog sig sakta men säkert ifrån mig när mobbingen började, dom ville inte bli utsatta. Dom tyckte tydligen det var bättre att jag gick igenom detta själv, utan hjälp och stöd. Att jag skulle få ord kastade mot mig likt knivar, blickar som kan döda. Dom tyckte att jag förtjänade det antar jag, varför vet jag inte. Kanske för att jag var så jävla misslyckad, eller något liknande. För något var det ju, något som fick dom att inte vilja vara med mig längre.

•

/ JustMeAndNothing