Så länge vi båda lever

Så länge vi lever

Blicken hos James när general Nikolaus berättade för Charlie att han flyttat upp honom till mer makt spelas åter upp på Charlies näthinna. Avundsjukan och irritationen i hans blåa ögon var lätt att se. Han är så inne i sina tankar att han inte märker att resten av armén rider iväg. Han skyndar sig upp på sin häst och galopperar efter. När han väl kommer ikapp möter han James ilskna blick. Charlie tittar ner på hästens hals för att undkomma blicken men han känner hur den bränner i ryggen. Plötsligt hörs flera gevärsskott en bit ifrån dom och det blir genast oroligt i armén. Nikolaus försöker få ihop en bra taktik då han helt plötsligt känner en knuff på den vänstra axeln. Charlie vänder sig om och blir förvånad när han ser att det är James. " Om vi inte går in i striden nu förlorar vi! Du och jag måste göra något!" Charlie hör att hans röst är orolig. " Vi kommer ändå inte kunna göra något utan resten av armén. Det är säkrare om vi stannar här!" Hans röst blev något bestämdare än vad som var meningen, vilket fick negativ effekt hos James. "Du tror du vet bäst bara för att general Nikolaus flyttade upp dig. Men du ska veta att om vi inte gör något nu förlorar vi" Charlie var tillsist tvungen att gå med på det och James berättad att dom ska gå rygg mot rygg för att kunna vara mer uppmärksamma. De lämna hästarna och ger sig tillsammans ut i den täta dimman. Charlie är så in i sitt att han inte märker att tryckt mot ryggen lättar efter en stund. Plötsligt hörs flera skott som avlossas och han vänder sig om för att säga till James att de borde vända tillbaka men James är inte där.

Mira drar på sig de alldeles förstora byxorna och drar åt skärpet hårt. Hon försöker gömma alla ledtrådar som ska kunna avslöja att hon är kvinna. Hon har precis satt på sig kepsen när en soldat kommer inrusande och säger att de på slagfältet behöver förstärkning. Mira slänger upp geväret på axeln och springer ut för att hämta sin häst. Dimman ligger så tät över slagfältet så det är svårt att se vart hon ska. Men efter en stund är hon beredd och kastar sig ut i striden.

Charlie hör en kula avlossas nära honom. Det öronbedövande ljudet avslöjar att han är alldeles för nära fienderna, han vänder helt om och börjat springa. Kulorna viner i luften runt honom men allt han kan göra är att fortsätt springa. Plötsligt rycks axeln ner mot marken och kroppen följer efter, en fruktansvärd smärta sprider sig i kroppen. Landningen på den frusna marken gör att han måste kippa efter luft i panik. En frän blodsmak sprider sig i munnen och han känner hur axeln pulserar. Charlie försöker desperat resa sig upp men det gör för ont och hans utmattade kropp bara ger vika. Tillslut inser han att det är lönlöst, han sluter då ögonen och allt blir svart.

Hon hör hästens hovar trumma mot den frusna marken men allt hon ser är dimma. Hästen gör ett snubblande och får henne tillbaka till nuet. Det är alldeles för farligt att galoppera i rasande fart när varken hon eller hästen ser vart hovarna nuddar marken. Mira stannar och hoppar av hästen.
Sen börjar hon gå genom dimman. Plötsligt snubblar hon och faller till marken, något stönar till bakom henne. Mira vänder sig om och ser att hon snubblat över en döende soldat. "Lever du? Hallå svara mig!" men hon får bara stön till svar. Mira vänder honom så att han ligger på rygg men hon ångrar nästan att hon gjorde det. Soldaten har en kraftig blödning från bröstet eftersom en stor del av uniformen är täckt av blod. Det droppar även blod från munnen. Mira hör ett skott avlossas nära henne. Utan att tänka efter slänger hon upp honom på sin häst och rider tillbaka åt de håll hon tror att hon kom ifrån. "Han måste gå att rädda!" Men när hon kommer fram får hon sig en överraskning, det är en soldat från motståndarnas sida.

Charlie försöker vrida på sig men smärtan från axeln ilar obehagligt genom kroppen. Han hör en röst långt bort som säger åt honom att ligga stilla. När han öppnar ögonen för att se vem som pratade med honom börjar allt att snurra och han känner sin yr. " Nu har du visst kvicknat till", en ung kvinna med mörkt långt hår blir synlig framför honom. "Hur mår du? Har du fruktansvärt ont?" Han uppfattar inte riktigt orden men han ser att hon tittar på honom. "Du hade tur, kulan träffade bara axeln". Charlie hör att hon säger att han ska stanna i sängen och att hon snart är tillbaka. Så han lägger tillbaka huvudet på kudden, sluter ögonen och somnar.