Aldrig Osynlig

2

                                                                                           2

Så fort klockan hade ringt sprang hon ut ur klassrummet, just då krävdes all självkontroll för att hålla mig tillbaka och inte bete mig som en grottman. För att det jag ville göra inkluderade att slänga henne över axeln och aldrig någonsin mer släppa henne ur sikte. För att varför skulle jag egentligen släppa taget om henne? Hon var fortfarande min även trots att hon inte visste det eller hade släppt taget om mig. Trots detta så var jag ändå ganska säker att hon fortfarande brydde sig. Hon kallade mig Sander vilket alltid hade varit mitt namn reserverat för endast hennes läppar.

Jag och Erik hade släppt bråket ganska snabbt då han hade bett om ursäkt för att han hade varit extremt okänslig. Jag vet att jag reagerade som vad som kanske är typiskt för en tjej men vem fan bryr sig. Hellre att älska och ha känslor än att vara en okänslig tölp resten utav livet.

-------

Jag skyndade mig förbi alla människor som trängdes i den trånga korridoren, jag ville bara ta mig till mitt skåp utan att kollidera med någon men trots detta så var det som om att de inte ens såg att jag ville förbi. Kan det vara för mycket begärt att lämna en liten yta åt de som vill gå om och svaret på detta är uppenbarligen ja.

Jag tog mig till mitt skåp och bytte böcker för att sedan skynda mig på till nästa lektion. Att jag var stressad var nog egentligen ingen nyhet. Att jag bara ville här ifrån var inte det heller. Just nu var tanken av att lämna den här platsen inte långt ifrån att realiseras. Återigen så tänkte jag på lappen som låg och skavde i jeansfickan och allt jag ville göra var att slänga den och tänka på något annat. Så varför gjorde jag inte bara det? Det är en bra fråga, fler frågor som du vill ha besvarade?

Jag blev abrupt väckt ur mina tankar när någon gick rakt in i mig. Jag ville snäsa åt figuren men beslutade mig för att bara plocka upp mina böcker. Min hand möttes av en annan hand när jag sträckte mig för att ta kemiboken.

" Vad gör du Erik?" frågade en pipig röst som jag kunde känna igen på 100 mil.

" Hjälper henne att ta upp böckerna" var hans lågmälda svar.

" Men hon klarar sig väl själv, hon är ju ändå alltid själv så vem bryr sig" snäste hon till svar bara för att hon inte var den som var i centrum.

Kommentaren borde ha gjort ont. Den gjorde inte det, för att det hon sa var ju bara den bittra sanningen som ingen annan yttrade. Men hennes motiv bakom var knappast renhjärtade eller för att hon ville vara vänlig. Att han inte hoppade in och hjälpte är inte till någons förvåning heller. För att precis som hon sa så fanns det ingen som kunde bry sig. Ingen som kunde förstå varför man ibland skulle kunna vara lite medmänsklig.

------

Jag lämnade lektion en bit efter henne för att jag visste att hon skulle behöva andas, tänka igenom och slutligen överanalysera allt. Jag hatar att hon mådde så dåligt, att jag inte kan hjälpa henne. Att vara helt jäkla hjälplös hela tiden är bland det värsta som finns. Med allt som nyligen hade hänt så var hon nog inte långt ifrån det där steget när allt brister och slutar upp med att fungera.

Det värsta utav allt är att det är ingen som märker att hon mår dåligt och om någon gör det så gör de inget för att förbättra det utan att bara stänger av allt som har med empati att göra, kollar åt andra hållet som det aldrig har existerat.

Jag bytte mina böcker och var i helt andra tankar när jag såg henne närma sig mig, hon kollade rakt ner i backen utan att ens ge mig en blick. Hon var antagligen ledsen eller bara helt sönderstressad och jag antar att de känslorna var så gott som bundis bästis vid det här laget.

Hon fortsatte mot kemisalen och det kändes som om att vi gick i ettan igen och jag önskade att vi skulle bli lab-partners bara så att jag skulle kunna få en chans att prata med henne. Just då var hon alltid glad, extremt positiv och snäll mot alla. Vi hade 5 månader sen precis innan sommarlovet kom så gick allt utför.

" Alex, vi blir sena om vi inte går nu" sa Erik samtidigt som han puttade till mig för att få mig att vakna ur mina tankar.

" Jag kommer!" muttrade jag och stängde skåpluckan och gick vidare till kemisalen.

***

Vi blev inte ihopparade men det spelade ingen roll, för att eftersom att jag var med Erik så kunde jag ändå smyga blickar åt hennes håll. Hon var ihopparad med den enda tjejen som jag visste att hon inte kunde stå ut med. Dock sa hon det aldrig högt, hon kallade det för att respektera att folk är olika men fanns det någon som var riktigt elak så var det hon.

Hon gjorde allt som om att hon hade gjort det 1000 gånger innan, medan Alicia stod och stirrade på sin telefon förutom när läraren passerade.

"Alex, fokusera lite!" muttrade Erik irriterat vilket jag kan förstå om han var med tanke på att jag inte var till någon hjälp alls.

---------

Allt framför mig var gråvitt, det var ekande tyst, som om att allt stod i vibration utan att röra sig en millimeter. Människorna framför mig flätades samman till en enda skuggfigur och där stod jag ensam och försökte gömma mig från den nakna sanningen. För att den sanningen var alldeles för rå och den går fortfarande inte att processa i min hjärna.

Jag ville skrika rakt ut men inte ett enda ord lämnade mina frusna läppar, jag var där igen. Fast, samtidigt som jag höll på att kvävas. Jag kunde inte rädda henne den här gången heller.