Irresistible Lips

Kapitel 1

Glöm inte att rösta och kommentera! Och välkommen tillbaka till Hannahs lilla liv!

---------------------------------------

Olyckan: 

''Josh..! Josh! CAN  YOU HEAR ME! '' fick jag fram med ögonen slutna. Jag kunde knappast röra mig och jag kände hur något blött rann ner för kinden. Hjärnan bultade så hårt mot tinningen och min mage ville spy ut allt. Mitt hjärta bankade i takt med hjärnan och tillslut efter flera försök kunde jag röra fingrarna. 

Efter att inte ha fått något svar från Josh började jag få svårt att andas och hjärtat bultade dubbelt så snabbt än det brukade, jag hade börjat få panik. Jag kände hur stressad jag var och min bröstkorg rörde sig snabbare och snabbare. 

'' OPEN YOUR EYES HANNAH! '' skrek jag till mig själv frustrerat. 

'' OPEN YOUR FUCKING DAMN EYES! '' skrek jag återigen och kände hur ögonlocken lättnade lite. Ett litet jubel inom mig men det försvann snabbt då jag fortfarande inte kunde få någon kontakt med Josh. '' Joo..osh if you really love me please do something so I know that you are... a..alive '' sa jag och ögonen var halvt öppna. Tinningen dunkade och jag kände hur något varmt och klibbigt på både magen och höften. Tillslut fick jag upp ögonen och ryckte bort bältet som hade fastnat lite. Jag hörde syrener från avstånd och allt jag kunde göra var att hålla om Joshs hand och hoppas på det bästa. Jag mumlade saker jag önskade jag hade sagt till honom tidigare och tårar rann mer och mer för varje ord jag sa. 

*** 

1,5 år efter olyckan: 

Jag hade besökt Josh varje dag på sjukhuset i 1,5 år tills jag inte hade tid mer. Mina betyg och koncentration i collegen var så låga att jag snart skulle bli utkastad ur kursen. Josh var i koma och hade inte gjort några täcken på att han förbättrades. Den första veckan sov jag på sjukhuset varje dag och lämnade aldrig hans sida. Hans muskler hade försvunnit och blekare hade jag aldrig sätt honom vara. Men tillslut klarade jag inte av det mer, jag klarade inte av att tro på falska hopp eller gråta mig till sömn varje dag. Jag orkade inte viska '' I love you '' varje dag utan att veta att jag kanske aldrig höra honom säga det tillbaka. Jag hade snart glömt bort hur hans röst lät och att hålla fast vid gamla videos där han pratade var svårt. Att klamra sig fast vid gamla saker man vill minnas då varje dag som går blir svårare och svårare. Våra hjärnor blir fyllda med nya tankar och snart känns det som om det du har hållit  fast vid börjar blekna.  Så jag gjorde det jag var tvungen att göra.. att gå vidare. Men jag besökte honom då och då, iallafall efter två månader utan att ha besökt honom. Det var det svåraste att göra. Ibland besökte jag för att kolla om han hade förbättrats men jag gick aldrig in till rummet. Jag stod alltid utanför och bevakade honom från avstånd. 

***

Nu, 2 år efter olyckan: 

'' LET ME GO! '' fnissade jag och försökte sparka bort honom. 

'' Hmm.. no '' sa han och tryckte sina läppar mot min nacke. 

'' NOOOO! I'm late for class! '' sa jag och njöt lite av hans varma läppar mot min hy. 

'' Can't you just skip a day ? '' mumlade han fram mellan kyssarna han gav mig. 

'' I can't '' sa jag och slöt mina ögon. 

'' It doesn't look like it '' sa han och flinade. Jag slog honom lätt på armen och drog mig därifrån. 

'' You know it has some ups and downs to have a roommate that is a boy '' sa jag och slängde på mig en jeansjacka. 

'' I'm not done with you sugar, see you after your classes! '' sa han och gav mig en snabb kyss innan jag tog min väska och skulle lämna rummet vi delade. 

'' Bye Liam '' sa jag med en fejkad ledsen röst. 

'' Bye, girlfriend '' sa han och jag gjorde en grimas. Jag hatade när han sa det, det lät bara inte rätt för mig. Men jag stängde dörren och gick emot min destination. 

Jag skuttade eller snarare sagt jag gick glatt på campus mot klassrummet jag skulle till. Värmen från solen fick mig att känna mig extra glad och musiken i öronen gjorde så att jag kände mig som om jag vore i en musikvideo.  Jag mådde bra, inte lika bra som ett pr år sedan men bättre än på senaste tiden. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, när jag öppnade ögonen stirrade några på mig och jag insåg att jag måste ha sett ut som en idiot. Någon idiot från en film som log mot människorna som stirrade på henne tills dem tyckte att det hade blivit pinsamt. 

Jag fortsatte och gå samtidigt som jag höll inne mitt ego som ville dansa till musiken jag lyssnade på. Jag gick förbi parkeringen och stannade till. Jag trodde att jag kände igen någon bil, det var en bil jag hade sett flera tusen gånger dem senaste två åren mem det kan inte vara den personen tänkte jag och tänkte på att flera andra faktiskt kunde äga en bil som var i samma modell. 

Jag fortsatte dagen som vanligt och satte mig på samma plats jag alltid brukade göra, alla i rummet hade sina rutiner och platser att vara på även om det inte behövdes. Även om vi kunde sitta var vi ville så behöll alla sina platser. 

Efter 4 timmar av genom gångar så smällde alla ihop sina böcker och som en flock hundar gick alla ut ur klassrummet. Jag brukade alltid möta Liam vid slutet av lektionen men han hade sms:at att han skulle träffa några av hans gamla kompisar från high school så jag gick tillbaka till korridoren där jag bodde med nya kompisar jag hade fått här. 

Vi separerades när jag hade nått mitt slutmål och jag nynnade på en låt som hade varit fast i min hjärna hela dagen. När jag väl kom till mitt rum letade jag efter nycklarna som typiskt nog låg den längst ner i väskan...som den alltid gjorde och varenda gång hoppades jag att den låg längst upp. Jag hade slutat sortera mina saker i väskan för vem hade tid med det tänkte jag. 

'' I need to get my shit together '' mumlade jag för mig själv samtidigt jag vred om nyckeln. Det klickade till av låset och precis som jag skulle kliva in hörde jag någons röst jag trodde jag aldrig att jag skulle få höra igen. 

'' Your mom said I could find you here '' sa han. 

Jag vände mig och föll ner på knä. Jag var helt överraskad och tårar av glädje rann ner för min kind. Mina läppar nådde upp ända till ögonen och jag kunde inte få fram något annan ord förutom hans namn. 

'' Joshua ''

Mina läppar kändes konstigt när jag sa hans namn och jag kunde inte sluta säga hans namn så jag upprepade dem gång på gång tills det kändes normalt igen. 

----------------------------------------------

GUD VAD JAG HAR SAKNAT DEM HÄR KARAKTÄRERNA! Åhhh vad bra det känns! Men men njut av det här och sommarvärmen som har slagit över oss!    

All the love. x M