Snöhögens hemlighet

Kapitel 1

Mot tomteparaden

-Kolla, det snöar! tjoar Leo förtjust!

Han står med sin fräkniga näsa tryckt mot köksfönstret och tittar ut. Aron och Henke sliter sig från datorn och kommer rusande. Leo hade rätt. Det snöar och flingorna är stora som enkronor. Det singlar mot marken och på bara några minuter blir den leriga gräsmattan vit.

-Hänger ni med ut och åker pulka? undrar Leo och ser ivrigt på Aron och Henke.

-Pucko! gräset Henke. Du fattar väl själv att det inte går att åka pulka när det bra är en centimeter snö.

-Hur vet du det? undrat Leo och lägger intressant huvudet på sned. Har du prövat? Det kanske går jättebra, bättre ån vanligt till och med?

Henke bryr sig inte om att svara. Att diskutera med Leo är ändå hopplöst. Envisare lillebror finns inte. Det spelar ingen roll hur fel han än har, han vägrar ändå att erkänna det. På åtta pr har han inte haft fel en enda gång, enligt sina egna beräkningar.

-Har du glömt tomteparaden? säger Aron.

Vi ska ju snart fara dit, så pulka hinner vi inte åka även om det går.

Tomteparaden är årets stora händelse i Brålanda. I jämförelse med den är höstmarknaden och tävlingen om vem som ska bli Miss Toppärt ingenting. Och i år ska tomteparaden bli något alldeles extra. Det är 40 års jubileum och målet är att ha flest tomtar i världen och komma med i Guinness rekordbok.

-Ska du vara utklädd? undrar Leo

-Aldrig i livet, säger Henke. Inte ens för att komma med i Guinness rekordbok sätter jag på mig lösskägg och tomteluva.

-Då gör inte jag det heller, säger Leo.

-Du är ju bara åtta, svarar Henke. Då pr det okej. Men jag är tio och då är det pinsamt med tomteluva.

-Vem har bestämt det? undrar Leo nyfiket.

-Det bara är så, säger Henke tvärsäker.

-Hur pinsamt är när man är tolv , då? Frågar Aron. Du vet ju allting.

-Om du sätter på dig lösskägg år du inte min brorsa längre, säger Henke allvarligt.

- Skönt, svarar Aron. Vem vill ha dit som lillbrorsa, tror du?

- Alla med något vett i huvudet, säger Henke rappt. Så jag förstår att du inte vill det. Det är helt naturligt.

-Ha! Du vet ing..., börjar Aron.

Men mitt i meningen tystar han. Plötsligt har han inte alls lust att tjafsa med Henke längre , ja han glömmer faktiskt helt bort att han göt det. För ute på vägen kommer Myggan. Hon går framåtlutad med snabba steg, som om hon är på väg någonstans och har bråttom. Aron skyndar sig att öppna ytterdörren.

-Hej! ropar han.

Myggan stannar till. Hennes långa, mörka hår är blött av snö och hänger i trassliga testar ner över ryggen.

-Hejsan, ropar hon tillbaka.

-Vart ska du? frågar Aron.

-Till tomteparaden förstås.

-Ska du gå till Brålanda? undrar Aron häpet.

Det är ju nästan en mil.

-Hur ska jag annars ta mig dit? frågar

Myggan. Det går ju inga bussar och inte kan jag cykla när det snöar så ät mycket.

-Åk med oss, föreslår Aron snabbt. Vi kan tränga ihop i baksätet.

Det är alldeles för sällan han träffar Myggan. Han nästan önskar att henne mamma och pappa ska bråka ännu mer än det gör, för det är när det grälar som Myggan rymmer hem till sin gammalmodigare Fritjof. I vanliga fall bor honom Mellerud och dit är det över tre mil.

-Får jag? frågar Myggan blygt. Är det säkert?

-Självklart, svarar Aron.

Myggan stampar av sig snön på trappan. Hon har varken mössa eller vantar på sig och fryser så att tänderna skallrar.

-Kom in och värm dig, säger Aron.

-T...ta...ck, hackar Myggan.

Sedan han lände känna Myggan har Aron förstått att det faktiskt är bättre att ha en mamma som oroar sig för allting än en som inte bryr sig alls. Det är bara svårt att komma ihåg det när mamma tjatar som värst. Skälv skulle han inte ens kunna närma sig ytterdörren utan att bli påmind om att inte glömma handskarna.

-Vad för du här? undrar Henke surt när han får syn på Myggan.

-Tyst med dig, fräser Aron. Myggan ska åka till tomteparaden med oss.

-Varför då? muttrar Henke chef vänder sig bort.

Egentligen tycker han inte speciellt illa om Myggan längre. Men han har fortfarande svårt att fatta varför Aron vill att hon ska hänga med överallt. Fast Aron är förstås alltid svår att förstå sig på. Han tycker till exempel bättre om spindlar med håriga ben är om katter. Att någon inte så underligt egentligen.

-Ska Fritjof vara med i tomteparaden? undrar Leo.

Myggan skakat på huvudet.

-Han tycker inte om att träffa folk, svarar hon. Att trängas är det värsta han vet.

-Synd, säger Leo. Han är den enda jag känner som ser ut som en jultomte utan att behöva klä ut sig.

Nu dyker mamma oxå upp i köket. Hennes ögon flackar oroligt när hon får syn på Myggan.

-Inga fler skurkar på gång, hoppas jag, säger hon.

-Inte vad jag vet, svarar Myggan.

-Bra, säger mamma, men ser inte så värst mycket lugnare ut.

Hon har fortfarande inte kommit över det som hände på höstlovet. Och det är inte att undra på. Aron sneglar ner på sina handleder. Såren han fick när juveltjuvarna band honom är läkta för länge sedan, men ibland drömmer han fortfarande mardrömmar om vad som hände.

-Då åker vi, säger mamma. Mot tomteparaden!

__________________________

Hej allihopa! Detta var första kapitlet. Hoppas ni tyckte det förutom jag inte hittat på det. Ska försöka lägga ut nästa kapitel så snabbt jag kan.