Snöhögens hemlighet

Kapitel 3

Hem till Fritjof 

Nästa morgon är hela världen vit. Det har kommit nästan en halv meter snö under natten och bilen syns knapps under det vita täclet. Pappa muttrar surt, för skotta är det tråkigaste han vet. Leo är desto gladare. 

- Skynda er! Nu kan vi åka pullka och snowboard och skidor..., tjoar han lyckligt.

- På en gång? undrar Henhe spydigt.

Men Leo bryr sig inte ett dugg om.

-Vi kan bygga en igloo och ha snöbollskrig och gräva gångar och ..., fortsätter han utan att hämta andan.

- Oj, då, skrattar mamma. Det låter som om ni ska vara borta hela dagen. Klä på et ordentligt och ta med en rejäl matsäck. Och glöm inte ...

-Lägg av morsan, fräser Hanke. Vi vill inte frysa ihjäl, även om du tycks tro det.

-Och vi har ingen större lust att svälta ihjöl heller tillägger Aron. Eller gå vilse eller bli överkörda ... 

-Jag tror knappt attt vi tänker bli tillfångatagna av några skurkar, säger Leo. Inte idag i alla fall.

-Ni ät itnte dugg roliga, muttrar mamma. 

En stund senare är de klara att ge sig av, med skidor på fötterna och matsäcken ordentligt neroackad i ryggsäckarna. Molnen har dragit bort och solen glittrar i istapparna som hänger ner från taket på cykelskjulet.  Det är så

kallt arr utandnignsluften blomar som rök ur munnen på dem. 

-Vilken väg ska vi ta? undrar Leo.

-Vi åker hem till Fritjof, säger Aron och stakar i väg.

-Varför då? frågar Heneke.

-Myggan ska också förlja med, svarar Aron.

-Jag bestämde inegnting, protesterar Henke.

Vad ska Myggan med för?

-Hon ska det bara, svarar Aron kort. 

Men du kan åka andra hållet om du vill. Det är ingen som tvingar dig att följa med.

-Det är ju superbra om hon är med, säger Leo glatt. Då kan vi vara två i varje lag när vi har snöbollskrig. Du och jag, Henke, mot Aron och Myggan. 

Det har han förstås rätt i. Tanken på att få mula Aron gör Henke på gott humör igen. Får han dessutom slänga snöbollar på Myggan, kan det egentligen inte bli mycket bättre.

Hem till Fritjof är det inte långt, men det tar myckert längre tid att åka skidor än att cykla. Det var första gången den här vintern som de åker skidor och det märks. De första två hundra meterna lyckas Leo välta tre gånger.

-Du kan väl i alla fll försöka stå upp, muttrar Henke. Vi kommer ju ingentans om du håller på så där.

-Det är inte mitt del att jag ramlar, försvarar sig Leo hetsigt. Skidorna är för hala helt enkelt.

.Skidor ska vara hala, annrs går det ju inte att åka, säger Henke. Du fattar som vanligt ingeting.

I samma ögonblick hamnar hans egna skidor i kors och han far på huvudet rätt i en driva. Leo skrattar betlåtet.

Det rycker hemtrevligt ur skorstenen på Fritjorfs lilla stuga. Den ser ut att höra hemma på ett julkort. Nu när snön ligger sjup, syns det inte att huset är fallfärdigt och trädgården vildvuxen. Griden gnisslar på rostiga gångjärn när de öppnar den. Genast far ytterdörren upp och Fritjof kikar ut. Han är väldigt lik en grå tomte där han står i sin gamla vinterrock och med ett par raggsockar uppdragna till knäna. Skägget är långt och yvigt, precis som ett riktigt bra tomteskägg ska vara.

-Hej pojkar, hojtar han och höjer käppen till hälning. 

I samma ögonblick tränger sog Rambo ut genom dörröppningen och kommer rusande. Han skäller glatt och viftar välkomnande på svansen.

-Hej Rambo, säger Aron. Du är världens finaste shäfter, men det vet du väl redan?

Förtjust över att någon bryr sig om honom, slänger sig Rambo på rygg i snön för att bli klias på magen. En kelsjukare vakthund är det svårt att hitta.

-Bra att ni kommer. Tösen min böhöver piggas upp, säger Fritjof. För det är väl Myggan ni vill träffa?

Aron nickar.

-Vi tänke höra om hon ville följa med och åka skidor.

-Fast jag pratar lika gärna med dig , försäkrar Leo ivirgt. Nästan hellre, faktiskt.

Fritjof skrockar.

-Du är en trevlig grabb, det har jag alltid tyckt, säger han.

När  han ler syns det att han nästan inte har några tänder kvar i munnen. Men ögonen är klarblå och fulla med liv.

Nu har Myggan också dykt upp i dörröppningen. HOn kikar fram bakom Fritjof.

-Pojkarna vill att du ska förlja med och åka skidor, säger Fritjof och lägger ömt armen runt Myggans axlar. Du kan låna mina gamla skido. De står i vedboden. Pjäxorna ligger också där någonstans. Om du tar dubbla raggsockar skulle jag tro att de passar.

-Jag bet inte om jag vill, säger Myggan.

-Du behöver komma ut och få lite frisk lusf, säger Fritjof. Att sitta inne i stugvärme hela dagarna är det bara gamla gubbar som mår bra av.

-Vill hon inte, så vill hon väl inte, säger Henke och vänder skidorna. KOm, så åker vi.

Men Aron tar av skidorna och pulsar fram till trappan. Myggan böjer nacken så att håret faller fram och döljer ansiktet. Men hon är inte tillräckligt snabb. Aron hinner se att hennea ögon är rödgråtna.

-Följ med, ber han.

Myggan svara inte. Hon står med armarna runt kroppen som om hon försöker skydda sig.

-Snälla..., vädjar Aron.

Men när Myggan ändå inte svarar, ger han upp. Hyr gärna han än vill kan han inte tvinga henne. Han pulsar besviket tillbaka till skidorna och sätter den på sig. Rambo gör vilda glädjeskutt runt honom, men Aron är itne på humör för att busa med honom.

-Gå hem med dig, säger Aron.

Dystert dtår Rambo kvar vid griden och viftar vädjande med svansen.

-Se inte ut så där, säger Aron. Det är inte mitt fel att du inte får följa med.

-Där ser du, säger Henke när de åker vidare.

Det blir bara krångel när man ska ha med tjejer. Nu har vi åkt en lång omväg helt i onödan.

-Tysr med dig, fräser Aron. Du fattar ingenting.

Han har igen lust att åka skidor längre. Helst skulle han vilja åka hem igen, men han vill inte visa Henke hur ledsen han är.

Plötsligt hörs hundskall bakom dem. Aron vänder sig om. Det är Rambo som kommer rusande med svansen vevande som en propeller där bak.

-Jag sa ju år dig att gå hem, ropar Aron.

I samma ågonblick se han en liten rödklädd person staka ut genom Fritojfs grind på alldelsen för långa skidor.

-Vänta på mig! ropar Myggan.