När han kom in i bilden

5

29 maj är dagens datum, idag skulle pappa bli 45 år. Jag tände ett doftljus som luktar kokos, pappa älskade doften av kokos. Ljuset ställde jag sedan framför bilden på mig och pappa. På bilden var jag bara 3 år gammal och pappa håller om mig, han log stort. En tår föll ner för min rostfärgade kind, saknaden av honom är stor.

Det knackar på min rumsdörr, in kommer Vincent.
- Vad gör du här? frågade jag med sur ton.
- Vad är det? Är du ledsen?
- Nej, kan du bara lämna mig ifred!
- Har jag gjort något? undrade han och nu hade han också en sur ton.
- Nej! Gå, fräste jag i hans ansikte.
Vincent gick upp ur min säng, klev ut och ur mitt rum. Jag hörde en hög smäll från ytterdörren, han smällde alltså igen dörren hårt.

Jag orkar verkligen inte förhållande, det blir bara gräl hela tiden. Jag har inte berättat för honom vad som hänt och hur jag mår, men som jag visste skulle han ändå inte förstå. Jag fortsatte gråta och gömde mig under täcket. Jag hatar att gråta till sömns.

Jag och Vincent har inte pratat med varandra på hela veckan, jag antar att vi gjort slut. Men det kanske var tur det, det skulle ändå inte gå. Det ända jag gör är att vara ledsen och han är ju inte förstående heller. När vi möter varandra i korridoren går vi bara förbi varandra och han kollar inte ens på mig. Det känns jättejobbigt att må ännu värre för att vi är oense och ignorerar varandra. Även om jag försökt få kontakt vill han inte svara mig. Jag har börjat skolka igen dessutom och är hemma och är ledsen.