Mötet på konserten ~TFC~❤️

Kap 9

Jennifers perspektiv
- Men gjorde han något då? frågar Omar.
- Han sa att han kunde dra in mig till toan om han ville röra mig igen, svarar jag.
- Vad svarade du på det? frågar Omar nyfiket och argt.
- Jag sa att han inte skulle lyckas med det för att alla andra skulle någon hjälpa mig, svarar jag med en ledsam ton.
- Okej men nu är du säker med mig och mamma som jättegärna skulle vilja träffa dig, säger Omar glatt och stutsar upp och ner.
- Visst men ska vi gå då? frågar jag lika glatt men jag stutsar inte som Omar gör.

När vi kommer fram så öppnar han dörren och vi går in, där vi möts av ett stort leende som tillhör Wilnur, jag besvarar leendet med ett ännu större leende och säger
- Trevligt att träffas det kommer bli så kul att få vara här
- De är trevligt att träffa dig med Omar pratar om dig hela tiden och att han har ändrats sen den dagen då ni träffades, svarar Wilnur.
- Va hur var han innan? frågar jag nyfiket..
- Tack mamma det var snällt men nu går vi upp på mitt rum nu, skrek Omar till sin mamma som nästan lyckats förstöra allt.
- Okej men kom ner snart för det är straxt lunch, säger Wilnur med en ledsam ton för att Omar nästa skrek på henne.
- Okej och du förlåt om jag skrek på dig de var inte med mening jag tycker bara det är jobbigt att höra hur jag var förut, svarar Omar på det som Wilnur sa.

Omars perspektiv
Flash back
Jag och killarna står och väntar på att Fredde ska komma med sitt "lilla" gäng. Vi står mitt i en gränd och hör hur någon kommer framför oss. Jag, Oscar och Olly ställer sig framför Felix som ser skit rädd ut.
- Ska du sticka hem till din mamma eller?!?! frågade Fredde Felix.
- Nnnej, svarade Felix.
- Men då så varför står du längst bak du brukar ju vara den där kaxiga typen som står längst fram, sa Fredde med en kall röst och hånlog.
- Men låt Felix bara va, sa jag och gick fram till Fredde och gav han en riktig hård käftsmäll så han ramlade bakåt.
- För Fan Omar de där kommer du att få ta igen, skrek Fredde till mig. Han gjorde någon rörelse och sedan blev allt svart.
Jag vaknade nästa dag av Felix som väckte mig och jag insåg att vi var fortfarande var i gränden.
Slut på flash back.

- Omar hur var du innan?!?! frågar Jennifer.
- Jag kom med i ett bråk och höll på så tills jag träffa dig, svarar jag.
- Men nej så får de inte va, säger Jennifer och fäller en tår.
-  Snälla hjärtat gråt inte
-  Jo du har ju blivit slagen ju
- Nej de har jag inte
- Jo jag kunde typ föreställa det när du satt tyst
- Okej men jag börja bråka med Fredde så det är därför vi hatar han lika mycket som du gör.

Mamma ropar att det är mat så jag och Jennifer går ner och börjar äta min favorit mat Enchiladas. Efter maten så går jag och Jennifer ut och ser Fredde komma gåendes längre fram.
- Nämen titta vem vi har här då, säger Fredde när vi kommit närmare.
- Låt oss va ditt jävla kioskmongo, svarar Jennifer medans jag försöker lunga ner henne.
- Ojojoj så kaxig ska du väl inte va Jennifer, säger Fredde med ett honfullt leende på läpparna.

Jennifers perspektiv

Jag känner hur någon tar tag i mina armar bakom mig och jag vänder mig om och ser Fredde tre polare står där.
- HAHAHA inte så kaxig nu va Jennifer, säger Fredde. En av hans polare håller i Omar medans dem andra två håller i mina armar.
- För Fan släpp mig och Omar ditt lilla svin, ryter jag till Fredde.
- Haha Nej du de tänker jag inte göra så de så, säger Fredde och får tillbaka peddoblicken som han hade på tåget. Jag känner bara hur det bränns under ögonlocken och sakta rinner det ner en tår för min kind. Jag öppnar ögonen och ser hur Fredde går fram till Omar och börjar slå honom så att han ramlar till marken. Men på något konstigt vänster så lyckas jag ta mig loss från Alex och Liams grepp. (Alex och Liam är polare till Fredde.) Och springer fram till Fredde och slår han allt vad jag kan sen så sätter jag mig ner vid Omar och kramar honom medans jag ringer en ambulans som ska hjälpa min Omar. Men så fort jag ser ambulansen så känner jag ett par starka armar om min mage och det är inte Omars utan Liams armar. Han lyfter mig över hans axlar och börja springa iväg mot skogen.
Jag sprattlar med armar och ben men jag kommer inte loss tills vi är framme vid en stuga där han släpper ner mig i en säng som står i ett av rummen i stugan.

1 timme senare

Jag sitter på sängen som jag gjort typ under den senaste timmen. Asså att tiden ska gå så långsamt.
Jag hör fotsteg närma sig dörren och jag grips av panik. Vem är det? Vad vill personen mig? Vad har jag gjort mot den personen?
Så kom jag på att jag var kidnappad av Liam. Dörren öppnas och in kommer Fredde. Men vänta va jag var ju med Liam nyss ju. Juste Fredde kan ju komma hit så dum jag är asså.
- Så lilla Jennifer vad ska vi göra med dig då, säger han med ett flin på läpparna.
- Inte ett jävla skit ska du få göra med mig din idiot, svarar jag kaxigt tillbaka.
- Men jag tror nog det går att ändra på. Han kommer närmare och närmare jag har ju ingen stans att ta vägen för Fredde står precis framför mig och jag vet vad han tänker göra. Hur fan ska jag ta mig loss från det här då, det är kört tänker jag men så kom jag på en grej. Jag spelar med sen kan jag sparka han och sedan springa här ifrån, ja men va smart men är då.
Fredde lutar sig fram och de gör jag också sedan kraschar hans äkliga läppar mot mina men jag besvarar kyssen ändå. Jag märker hur förvånad han är över att jag besvarade den men som sagt de gäller att spela med. Helt plötsligt så försöker han gå mot sängen men jag tar tag i hans axlar och sparkar ha mellan bena. Han börjar rulla runt och gnyr av smärta.
- Så kan de gå, säger jag med ett filn och sedan så går jag ut.
Jag hinner inte långt förens jag hör hur någon ropar på mig så jag börjar springa så fort jag kan. När jag kommit ut ur skogen så försöker jag ta mig ner mot sjukhuset för att hälsa på Omar.

Omars perspektiv
Jag måste säga till Jennifer att jag inte älskar henne och gör slut för jag har träffat en annan men hur ska jag säga de. Men jaja de löser sig tror jag.

Jag hör lätta knakningar på dörren och jag ser ett huvud sticka fram och det är Jennifer.
- Hej, säger hon lågt.
- Hej.
- Hur mår du??
- Bra men det finns än grej som jag måste berätta för dig.
- Okej vadå?
- Jag har träffat en annan tjej och har känslor för henne och inte för dig så jag gör slut. Jag ser hur hennes ögon börjar vattnas och hon springer ut ur rummet.

Jennifer perspektiv
Hur kunde han egentligen. Jag vet att sanningen är det bästa men den gör så jävla ont ibland. Jag har sprungit ut från sjukhuset och är på väg upp för en backe när jag krockar med någon.

         --------------------------------------

Så äntligen ett kapitel men det kan va det näst sista också men om ni vill ha en tvåa på boken så kommetar💗

Jag vet att jag skriver dåligt men jag försöker mitt bästa i alla fall😄