Jag gick på små gatorna i Paris, Jag var på väg hem från mosters födelsedagskalas. Jag tittade runt på skyltfönstren men tänkte egentligen på den lilla ledsna flickan som just nu inte fanns vid min sida. Jag såg ett litet hänge – två små silverfåglar sammankopplade med varandra. Även om jag skulle ge alla mina sparpengar skulle jag inte få råd med det.
Plötsligt dödade skottet tystnaden. Någon sprang förbi och knuffade mig mot betongväggen. Det svartnade framför ögonen på mig och jag föll. När jag vaknade upp såg jag en kille i min ålder i sängen bredvid.Det gick upp för migatt jag var på ett sjukhus. Jag gick fram till spegeln som hängde mitt emot min säng. Hela övredelen av mitt huvud var täckt av bandage. Vad har hänt? – mumlade jag till mig själv. Då hörde jag någon bakom min rygg säga att jag blev skjutsat hit av en dam klockan två på natten. Jag har fått skallskador i fallet och blivit opererad under natten. Imorgon efter ronden skulle jag kunna bli utskriven.
Alltid när jag kommer in i detta höghus tänker jag direkt – hur ska jag rymma härifrån. Hur ska vi kunna ta oss från detta hus? Hissen har slutat att fungera långt innan vi flyttade in hit. Jag måste ta trappor sex våningar upp och här och där ser jag liggande, stinkande fyllegubbar. Dörren till vår lägenhet var öppen och jag började skrika – Halo! Halo! – inget svar. Jag sprang in i flickans rum och där fanns ingen. Fönstret var halvöppet. Vinden blåser så hårt att boksidor flyger i hela rummet. Jag sprang fram till fönstret och stängde den. Jag sprang in i köket och vardagsrummet som var tumma. I trappen träffade jag farsan. Som vanligt var han full, hans skjorta var blodig. Jag frågade honom var han hade varit. Som vanligt får jag inget svar. Vi gick in i lägenhet. Med vass ton i rösten ställde jag frågan – Var är hon? Vad hade du gjort henne? Tystnad. Han kunde inte ens titta på mig. Gick bara in i sitt rum och stängde dörren.
På kvällen gick jag ut hemifrån. Det regnade ute och jag kände tunga regndroppar på mina varma kinder. Jag stod under ett träd när en ung flicka sprang förbi. Jag såg när hon tappade något blankt och det föll till marken. Jag gick fram till det ställe och där såg jag ligga ett bekant föremål – ett litet silverhänge. Jag plockade upp det och höll i min öppna hand. Jag såg flickan stå kvar vid busshållplatsen.
Jag gick sakta fram mot flickan. – Hej sa jag. Du tappade något och jag tänkte att du blir väldigt olycklig när du upptäcker det. Därför vill jag lämna tillbaka ditt smycke.
Vi tittade på varandra. Hon hade vackert svart hår och stora gröna ögon. Och hon hade underbara rosiga kinder. Jag stoppade händerna i mina fickor. Efter en stund hörde jag henne säga. – Tack, Jag fick det av min mamma. Jag vände mig om. – Det är vackert och passar dig väldigt bra – sa jag. Samtidigt tänkte jag att det skulle också passa väldigt fint en annan flicka.
– Vad heter du? Frågade hon.
– Luke – svarade jag – och du?
– Ewangelina. – Vad gör du här ensam i regnet?
– Jag letar efter min syster- svarade jag långsamt.
– Kan jag hjälpa dig på något sätt? Jag har gott om tid.
Jag ville inte besvära henne men uppriktigt sagt behövde jag verkligen hennes hjälp. Jag sa att jag hade det svårt hemma. Hon föreslog att vi skulle gå till henne och torka våra kläder och dricka något varmt. Hon bodde tre hållplatser därifrån. Vi väntade tills åskan var över och drack te. Tystnaden blev tung, och jag visste inte hur jag ska bryta den. Till slut öppnade jag munnen, -Ditt hänge är jätte vacker. Jag ville själv köpa det. Men vi är inte så rika. Vår mamma dog några dagar efter Alice föddes. Hon fyller 10 år snart. Vi var tvungna att klara oss själva- Men esh -Jag tråkar väl ut dig.
– Nej jag har själv förlorat mina både föräldrar i en bilolycka när jag var tolv år, sen bodde jag med min moster. Jag började arbeta vid sexton.
– Det är hemsk – svarade jag. Då har det slutat att regna, vi var torra, muggar efter te var tomma så vi för gott att leta efter Alice. Jag kom på en plats där vi kunde finna henne. Det var i närheten av vårt bostadsområde. Det värsta var att jag inte visste hur länge hon har varit borta – Fem, åtta timmar. Eller försvann hon så fort jag gick till moster? Klockan var 20:39, Evangelia ge föreslog att ringa polisen, -Jag var inte så säker på att det var ett bra förslog då litade jag inte på farsan. Han kunde ha hittat på något galet. Han drack sen mammas död. Hand ilska brukar rikta sig mot oss, särskild Alice. Han slår så ofta han kommer åt henne.
– Vad gör vi när det visar sig att farsan hade skadat Alice och vi har polisen här viskade jag fram. Eh – kom jag vet några andra ställen där hon kunde gömma sig, sa jag istället. Vi tog buss 472 och åkte till moster. När vi gick genom skogen på stigen i ritning i buskarna. Jag såg att det lyste i köksfönstret. Det var ett bra tecken. Jag kände hjärtat i halsgropen. Och då – då såg jag henne. Hennes ögon var svullna men hon sa med en bestämd röst. Vi går aldrig tillbaka. Från och med nu har vi ingen farsa. Den som slår sitt barn är inte värd Namnet förälder.
