"Oscar har du tagit min gråa tröja?!" hör jag min bror Simon skrika. "Men nej?!" skriker jag argt tillbaka. Att han alltid ska anklaga mig när han slarva bort sina saker. Åhhhhh, men vart är min klicka nu då? Snabbt springer jag runt i mitt rum, letar febrilt efter min dw klocka men hittar den ingenstans. Fan också. "Simon har du sett min klocka?" frågar jag honom när vi möts vid trappan. "kolla toan" svarar han samtidigt som han drar på sig tröjan han precis letade efter. Jag går snabbt in till toan och ser alldeles riktigt att min klocka ligger där. Jag tar på den, hämtar mig mobil och joggar nerför trappan innan jag sätter på mig min svarta kappa och hänger väskan över axeln. "Hejdå" skriker jag till mamma, pappa och Simon innan jag öppnar dörren och börjar gå ner till busshållplatsen.
När jag hoppat av bussen och istället hoppat på tåget in mot staden där jag precis fått en praktikplats hos en av pappas kompisar, sätter jag in mina hörlurar och trycker in på spotify appen. Snabbt sätter jag på låtar från mina favoritartister.
Jag känner hur glädjen bara sprids då jag går nerför gatan tillsammans med alla människor som bor är, som även de ska till jobbet. Jag ler åt hur glad och lycklig jag känner mig när jag kommer hit. Det är förstås bra hemma också, men här i staden får man vara vem man är utan att bli dömd för det. Hemma är det inte likadant, ingen säger någonting, men man märker på vissa att de inte gillar att jag är den jag är. Jag kom ut som homosexuell för ett år sedan, tillsammans med min bästa vän. Men de som inte gillar oss skiter vi i. Jag har mina bästa vänner som alltid finns där för mig, Omar, Julie, Katja och Fredrick. Omar är som ett litet lyckopiller som springer runt, han är alltid glad och sprallig. Tro mig, du kan inte vara ledsen nära Omar, han är världens bästa vän. Omar förstår mig på ett sätt ingen annan gör, han är också gay, så tillsammans kan vi snacka mer än med dom andra då vi gått igenom samma sak. Julie, Katja och Fredrick tycker bara att det är bra att vi är oss själva, dom har alltid stöttat mig och Omar.
Medan jag är fast i mina drömmar märker jag inte riktigt vart jag går innan jag stannar upp i en smäll innan jag hårt faller i marken.
"Åh gud förlåt, hur gick det?" hör jag någon fråga samtidigt som en hand stäcks mot mig när jag försöker resa mig upp utan några vidare framsteg då jag faller ner igen.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sååå, detta var början på min bok. Hope you like it, xoxo.
