Han som efterlämnade minnen

Bleka minnen

"Den kloka människan eftersträvar inte njutning, utan frihet från smärta" säger han och ler. Hans blonda hår skiner i solens lyster. Jag ser undrande på honom i hopp om att han ska fortsätta sin mening. Efter ett flertal sekunder utav väntan kan jag inte hålla mig längre.
"Vem är ursprunget utav citatet?"

Minnet åker förbi mitt minne och tårar bildas i mina ögon. Jag blinkar bort dem lika snabbt som de kommer. Jag förstår inte varför minnet fastnat så länge i min hjärna. Det dyker upp oftare och oftare. Nästan som om det vore ingraverat i mitt minne. En kvinna sätter sig ner på parkbänken bredvid mig. Solen har precis börjat värma igen efter den kalla våren. Jag tillbringar nästan alla mina lunchtimmar här ute, med solen stekande mot min hy, fåglarna kvittrande i träden runtomkring och med minnen som inte vill tona bort. Kvinnan ler mot mig och jag ler tillbaka. Hennes hår är iögonfallande. Med olika toner utav rött som faller lockigt ner runt hennes runda ansikte. Hennes ögon är gråa, nästan lika gråa som mina egna. Hennes utseende fastnar på mitt minne. Jag sliter blicken ifrån henne, samtidigt som hon sliter blicken ifrån mig. Men jag ser henne fortfarande framför mig när jag blundar. Jag känner igen henne, men bara vagt. Vem är hon? Kanske har jag sett henne handla inne i samma matbutik som mig. Eller kanske har hon kommit förbi frisörsalongen någon gång, jag jobbar ju trots allt där. Nej, hennes hår hade jag känt igen. Jag tar en tugga i min smörgås och slänger en sista blick på hennes hår. Hon reser sig upp igen och börjar gå igenom parken. Min blick följer hennes rörelser. Hon rör sig smidigt, tyst. Hon försvinner bakom de blommande körsbärsträden. Jag återgår till min mat men jag ser fortfarande hennes gråa ögon och röda hår framför mig.