Jag är ingen utbildad "storykung" som strävar efter att väcka känslor eller tankar. Jag är bara jag, en tjej vid namn Sandra som älskar uppmärksamhet och hatar fötter. Fötter, läskigt stora illaluktande helt fruktansvärt äckliga klumpar med små spretiga saker med klor längst ut. Usch, jag gillar inte fötter.
Nej, tillbaka till det jag faktiskt skulle prata om. Jag är Sandra, en tjej på snart 18 år och som framstår som tjejen som alla tror är lycklig. Nej jag är verkligen inget "emo" som vi brukade kalla deprimerade ungar när jag var mindre. "Vi" bestod utav jag själv och några andra korkade ungar i 11 årsåldern, för det var just den åldern, 11, som allting började. Jag var mobbad som liten, "surprise" en bok om ett mobbat barn som försöker hitta sin rätta väg att leva, nej, ingen sådan bok. Det här är en bok om ett liv. En bok som jag tror att väldigt många av er kan relatera till, en bok som är lite som livet, inte riktigt som det ska.
Där satt jag i alla fall. 11 år med ett orange kalufs utav hår på huvudet, fräkniga kinder och blåa klara nyfikna ögon. Kläderna var det ingen stil på, slitna ljusblåa hängslebyxor med en randig tröja i röd och vit under. Rosa fick jag aldrig ha på mig för min pappa, han tyckte att det skar sig med mitt orangea hår. Inte för att jag var ett stort fan utav rosa kläder heller, kläderna var väl inte "prio ett" för ett elvaårigt barn på den tiden. Idag är väl kläder och smink allting som ett 11årigt barn kan tänka på, eller oj juste, jag får inte glömma den extremt dyra mobiltelefonen som de också ska ha.
Jag var i alla fall 11 år. När man var 11 år så började allt det här med utseende ta sina första steg. Då ville man vara som alla andra, att sticka ut var som att hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm eller räddning, det var rena självmordet. Lilla jag på 11 år var som gjord för att sticka ut, jag föddes för att sticka ut. Jag föddes med ett hår som ville ta all uppmärksamhet och som nästan skrek om att få hoppa ut ur det där flygplanet utan fallskärm eller räddning. "No soul" och "ginger" var vanligare att jag hörde än ordet "hej". Mina "Polarn O. Pyret" kläder, sådana kläder som verkligen skriker ordet "bebis" och "sandlåda", gjorde inte livet mycket lättare för mig.
Jag klarade mig rätt bra ändå, enda tills jag skulle börja 7:an. 13 år var jag då, det var nu alla började med smink. Alla utom jag. Nej men hurayyy Sandra! Ytterligare en anledning till att kastas ut från flygplanet. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig följde med strömmen. Kanske handlade det om stolthet att vara som jag ville eller så var det bara att jag inte hade orken. Tills en dag. "Fyfan vad ful du är Sandra" viskade skolans längsta och "tuffaste" kille i mitt öra samtidigt som han passerade mig i korridoren. Där tog det stop.
Jag förändrades mycket i högstadiet. Jag tappade liksom bort mig själv och visste inte riktigt vart jag skulle börja leta. Jag började sminka mig, ibland, eller jag tog lite från mamma utan att hon skulle märka. Inte för att det gjorde mobbningen i skolan bättre, mer för att jag ville ha något att gömma mig bakom, ett slags skydd typ, "ish". Hela nian gick jag och längtade tills gymnasiet skulle ta fart. Gymnasiet som skulle förändra mitt liv, gymnasiet som skulle ta mig till en helt ny värld, en värld då flygplanet faktiskt hade fallskärmar och tusen andra räddningar.
Jag hade valt ett gymnasium som knappt hade några tjejer på skolan. Ett gymnasium som var inriktat på teknik och IT. Jag måste erkänna att det var lite för att bli av med tjejerna från grundskolan. De tjejerna som kallade sig "the gang" och som trodde att de var med på någon underbar highschool-film. Bara tanken utav att slippa tjatet om hockey och Victoria Secrets nya parfym i korridorerna fick mig att börja gå på högvarv av längtan.
Och så kom den dagen. Då jag sa hejdå till highschools hockeykillar och Victorias prinsessor och hej till mitt nya liv.
