Kapitel 1
Skotten hördes strax över oss när vi sprang för våra liv genom tunnlarna. Det kändes inte helt rätt. För varje minut som vi sprang mot vagnen som skulle ta oss i säkerhet så dog det fler av folket i staden. Våran stad. Som kungligheter är det vårat ansvar att skydda folket mot sådana här tillfällen. Men när motståndarana slog till så hade vi ändå bara rymt för att rädda våra egna liv.
"Pang!" Skottet hördes precis ovanför oss och jag snubblade av rädsla. Det var då jag hörde skriket. Jag visste precis vem det tillhörde. Paniken drabbade mig.
"Philip!" Skrek jag utan att tävqnka mig för."
Min mor hade strängt sagt åt mig att jag inte fick träffa honom igen. Det var en skandal för familjen att älska en soldat, för det var det han var. En soldat i min fars armé. Men det gjode jag ändå. Jag älskade honom högre än mitt eget liv.
Min mor tittade med kall blick rätt igenom mig.
"Glöm pojken nu Katy. Det finns ingen chans att en sådan ung soldat överlever den här attacken."
Jag förstod att hon hade rätt, även om orden skar i mitt hjärta osom en kniv. Jag reste mig upp och fortsatte springa mot utgången medan tåraran ann. Tunneln tog slut och ljuset bländade mig. Men det spelade ingen roll. Tårarna hade redan förblindat mig. Vi kom närmare den röda vagnen som skulle ta oss i säkerhet på andra sidan. Jag var nästan framme vid vagnen när jag såg honom. Han var inte död. Inte än. Han hade tagit sig ut genom en av dom hemliga gånnarna som går under hela staden. Vanliga medborgare ska inte känna till dom men jag har visat honom så att vi ska kunna träffas trots att det inte är tillåtet.
Jag fick plötsligt kraft igen. Mina ben sprang, rätt in i hans famn.
"Du lever!" Jag ser rätt in i hans blåa ögon och ler.
"Har jag inte lovat att aldrig lämna dig?"
Jag skrattar till av lycka.
"Jo." Jag tänker efter en sekund, sedan gör jag det bara.
"Följ med mig. Åk med mig till andra sidan."
"Katy. För det första så vet du att det inte är möjligt. För det andra så är jag döende. Du måste lämna utan mig."
"Aldrig!" Jag vet inte varför jag skrek åt honom. Inget av det här var ju hans fel.
"Jag tänker inte lämna dig här."
Innan han hunnit svara hade någon tagit tag i mig och lyft mig uppåt. Min far lät mig inte slinka ur hans grepp och när jag skrek åt honom slängde han upp mig på alxeln.
"Ta det lungt Katy. Du kommer att klara dig. Hans sista leende fick mig att börja gråta så att jag knappt kunde väsa fram orden.
"Det blir vi två igen. Jag lovar. Var du en är så kommer jag att hitta dig." Jag blundade och sedan var han bara borta.
