ett dött snöre - o.r

19. "Skojar du?"

(Detta kapitel passar att läsa medans man lyssnar på någon sorglig låt, lite mer känsla då)

-Johannas perspektiv-

Äntligen tillbaka i älsklings staden Stockholm.
Jag var tvungen att åka upp akut för att Omar har blivit mycket sämre.
Vilket inte är kul. Bara jag tänker på det så börjar jag gråta..

Jag har precis mött upp Ogge på stationen och vi ska åka direkt till sjukhuset där Omar ligger inne.

"Ogge?" jag ställer min fråga när vi står på tunnelbanestationen.

"Aa, vad är det finis?" undrar han och kollar ner på mig medans vi väntar.

"Hur mår han?" jag tror han vet att jag syftar på Omar.

"Inte så bra, verkligen inte bra. Det är inte säkert att han faktiskt över lever..." säger Ogge med gråten i halsen.

Jag blir helt tyst och börjar att gråta. Ogge märker det och kramar om mig.

"Det kommer gå bra, hoppas vi. Vi får tänka positivt" säger han och jag hör att han oxå börjar snyfta lite.

~

"Hej, hur kan jag hjälpa er?" frågar tanten i receptionen inne på sjukhuset.

"Ehm, vi söker Omar Rudberg" säger Ogge försiktigt.

"Aa, vad heter ni? Ska kolla om ni finns med på nära och kära listan som vi kallar det" säger hon och ler.

"Oscar Molander"

"Johanna Edmundsson"

"Aa, han ligger i rum 223 på tredje plan" ler hon och vi tackar samt går mot trapporna.

Väl uppe så börjar vi direkt leta efter Omars rum.

"Här!" säger jag och pekar på en dörr.

Ogge, som var en bit ifrån mig, kommer i mot mig och jag ska precis öppna dörren in till Omars rum när jag hör någon ropa.

"Ehm ursäkta! Vi måste komma in här i rum 223 snabbt, akut! Ursäkta!" jag ser massa läkare komma springande och jag flyttar på mig fort.

Direkt känner jag tårarna ner för mina kinder, nej inte här, nej nej nej.

Ogge som kommit fram till mig nu drar in mig i hans famn och vi står lite åt sidan.

"Vad är det som händer?" frågar Ogge rakt ut men får inget svar.

Fan! Det får inte vara slutet!! Han får inte dö!

Mina tårar bara rinner ner för mina kinder, jag bara skriker rakt ut i panik.

"NEEEJ!!" skriker jag och Ogge försöker lugna mig samtidigt som han gråter.

"J-Johanna, försök lu-ugna dig även om det är svårt" säger han men nej jag kan inte.

"HAN FÅR INTE DÖ, JAG HANN INTE ENS SÄGA JAG ÄLSKAR DIG EN SISTA GÅNG!!" skriker jag och glider ner för väggen intill hans rum.

"Gumman..." gråter Ogge och jag försöker se honom men det är för suddigt pga alla tårar.

"OSCAR!! FYFAAAN" skriker jag och jag tittar åt sidan gråtandes.

Där står han. Han som förstörde mitt liv. Oscar Enestad.

"Förlåt" mimar han mot mig med en tår rinnandes ner för kinden.

Jag bara tittar bort.

Det kommer fram en läkare till oss och jag tittar upp på henne.

"Jag har tyvärr dåliga nyheter.." börjar hon.

Fan.

"Han överlevde tyvärr inte."

[23/7-2016]
Rösta & kommentera nåt fint <33