Jag gick längst stranden kant, helt ensam. Jag saknar faktiskt min lilla by. Okej ni fattar nog inte vad jag snackar om, men allt började såhär: en person i vår by fick massa konstiga utslag och vi ringde massa läkare från utlandet. Läkarna gav honom massa mediciner men ingen funka, förutom en. Den fick utslagen att försvinna men efter en vecka så kom utslagen tillbaka, fast de var jätte äckliga och smittsamma nu och de smittade alla efter en och alla dog, alla förutom jag. Jag sprang som en idiot, som ingen hade sprungit förut. Och ja thats it. Jag är den ända överlevande.
Mina ben värkte jätte mycket, jag hade gått i 2 dagar med korta raster. Mina ben blev bara tyngre och tyngre och jag kastade mig på den mjuka varma sanden och amina ögonlock blev tunga och allt slockna.
Ett starkt ljus lyste upp mina ögonlock så jag vaknade. Jag reste mig och gick mot ljusets riktning. Det såg ut såg ut som en lampa, men det kan möjligt vara det. Jag satt mig bredvid den lamp liknande grejen och väntade. Jag visste inte vad jag vänta på seriöst, jag var ju den ända som levde. Jag väntade och väntade, tillslut blev mina ögonlock tunga och jag somnade.
"Hall..åå?" Hörde jag en röst viska, jag vände mig om snabbt och såg honom, det var bondkillen, den söta bondkillen. Det var då jag kom på det, han gick från byn en dag innan sjukdomen smittades. Han var lika chockad som jag. Han stod som en idiot och glodde på mig. Jag försökte kolla på honom, men han var så himla smutsig. Vi sa inget till varandra, bara stod och glodde på varandra.
Efter en stund så öppnade han munnen men stängde den lika snabbt? Vad ville han säga?
