När jag kom hem så fick jag stryk av pappan i hemmet. Han slog mig. Så jag fick blåmärken. Men jag sa inte det till någon. Jag vill bara dö. Jag vill inte leva längre. Jag orkar inte.
Jag slog sönder en spegel. Jag skulle skära mig. Men precis då fick jag ett meddelande från han. Han jag tror jag är kär i. Men hur har han fått mitt nummer.
Jag satt på rummet och pratade med mig själv. Eller upp i taket och pratade med mamma som fanns där uppe. Jag berättade allt som hade hänt. Allt bra som hade hänt. Jag berättade om killen. Som jag är kär i. Men samtidigt så vet jag inte om jag är kär i han.
*nästa dag*
Idag var det den dagen som jag hatar. Det är tisdag. Idag är det ingen grupp. Bara dom som går i samma språk. Alltså kommer jag inte att gå med han jag gillar. Jag kommer känna mig tom och otrygg utan han. Som jag är kär i. Jag hatar det här. Kunde inte han ha valt samma språk som mig. Bo nära mig. Det enda bra är att han har skåpet i samma korridor.
Jag var nu i korridoren och han såg mig. Så han kom springandes mot mig. Han kramade mig. Men han märkte ett fel. Han såg ett blåmärke. Han undrade vad som hade hänt. Jag tveka först men berättade sen om allt som hade hänt. När jag hade berättat klart så kysste han mig. Har han känslor för mig. Kan han nog förendra mig. Nu slutade kyssen.
- jag måste gå nu sa jag förvånat
- jag med sa han
-hejdå. Sa jag
-hejdå sa han
YOU ARE READING
varför just jag
RandomZoe går i sjuan och känner sig osynlig hon är blyg och är ensam. En dag är det någon som gör att zoe inte känner så längre. Kommer hon att bli kär i den personen.
