Vargprinsessan - Avslutad

Främlingen

"Schh" jag rycks upp ur sömnen och blinkar trött och förvånad. Vad hände nu? Jag ser bara något som blänker till i månljuset, en kniv! Jag vill skrika, men en kall hand läggs på min mun. "Tyst" uppmanar mig samma röst igen, men den är inte hotfull, utan låter lugn på något sätt. Jag darrar lite, men nickar. Jag har vand mig tillräckligt mycket vid mörkret för att kunna urskilja konturerna av mannen framför mig. Han sitter på huk och böjer sig ner mot mina armar. Tystnaden runt oss bryts av ett sågande ljud och två sekunder senare känner jag för första gången sen jag slogs ner hur mina handleder befrias av repet. Förvånad känner jag över den ömma huden, som på något sätt känns främmande. Samma hand som förut tvingade mig att tiga, drar nu upp mig på osäkra ben. Så många frågor virvlar genom mitt huvud, men jag skjuter upp de till senare. Vem var mannen? Varför kom han? Hur hittade han mig? Vad ville han? Och viktigast – vem hade skickat honom? Han drar mig bort från lägret och i skenet av den lilla elden kan jag se att han har slagit ner min vakt, eller nåt i den stilen i alla fall, för Halmhåret, som hade varit min vakt denna natt, låg orörligt på sidan. Jag är från Narlein, det ligger i min natur att kunna röra mig tyst och snabb i skogen, speciellt skogarna på Narlein, men min följeslagare rör sig tystare än en skugga, så att varje steg jag tar känns högljudd. Kanske en av spejarna som tjänar min far?

Vi går längre in i skogen hela natten, inte förrän solen börja färga himmelen i ett orange ljus stannar han och släpper min arm. Jag sjunker ner på knä och blundar några sekunder. Vargen är fortfarande borta, jag hade varit för rädd, eller så är jag bara inte stark nog att förvandlas och han är därför borta. När jag öppnar ögonen igen, ser jag mig omkring. Skogen är tätare här än på de ställen jag tidigare hade varit på och som ett sår som löper genom marken, porlar en liten å tvärs igenom den. Min räddare, eller vad jag nu ska kalla honom, sitter på huk mittemot mig och rotar fram lite bröd ur en ryggsäck som ser ut att ha varit med om ett och annat redan. Tacksamt tar jag emot brödet och tuggar långsamt, för att det ska räcka så länge som möjligt. Samtidigt börjar jag mönstra honom mer ingående. Han är något längre än mig, verkar rätt smal. Hans kläder, som jag tidigare trodde var svarta, har en mörkblå nyans och består av ett par enkla byxor och en enkel T-shirt och en mörk, sliten luvtröja. Luvan har han över huvudet och hans ansikte, inklusive ögonen göms undan av en tunn tygbit, som han nu tar av sig. Det enda som dittills inte verkade vara täckt av mörkt tyg var hans händer, som verkade onormal bleka mot hans kläder. Med en rysning tänkte jag tillbaka hur kalla de hade varit förra natten. När även luvan har åkt av, tar jag mig en lite närmare blick på hans ansikte, men upptäcker till min besvikelse, att jag aldrig har sett honom. Hans hår är svart, kolsvart, mörkare än den djupaste natten. Lätt vågig ramar det in hans ansikte, som ser lika blek ut som hans händer. Ansiktet var... vacker! Som en ängel, perfekt, varje linje verkade gjort för en gud! 'Nattens gud' for det genom mitt huvud. Det lät fånigt, men det går inte att beskriva på ett annat sätt! Jag kunde inte slita blicken från det bleka, vackra ansiktet. Hans blick hämtade mig dock snabbt tillbaka till verkligheten. Hans ögon var lite mandelformade och av en klarblå färg, som en blå kristall, inget mörkt och starkt blå, utan en ljus nyans. De var kalla som is, men ändå verkade de innehålla en eld, som ingen kunde släcka. Iskall blå eld. Hans blick var fylld med något jag inte kunde sätta fingret på. hat? Förakt? Jag visste inte, men jag vek undan från hans blick i alla fall och kände hur skammen började ta över mig inombords. Varför? 'Vad skäms du för Saijra? Att du inte har snygga kläder på dig utan ser ut som en tiggare? Att du inte klarar dig själv? "Vem är du?" min röst låter mer högdragen än jag hade tänkt, men åtminstone darrar den inte och min rädsla speglas inte i den. Han måste ändå ha märkt av den, för efter att hans ögon hade blivit lite större i förvåning skrattar han tyst. "Jag tror inte det är läge för frågor från din sida prinsessa. Jag tänker ställa dig inför ett val – antingen fogar du dig snäll och framförallt tyst i vad jag säger åt dig att göra, du kontrollerar djuret i dig, för jag vet att den finns där, du ställer inga frågor och du försöker inte rymma. Eller så överlämnar jag dig redan ikväll till Azteko" Överraskat hoppar jag upp på fötterna. Azteko är kungen över Êira, jag vet att han letade efter mig. Gripklo hade sagt det den där natten. "Om följer hans önskan och gifter dig med honom, kommer ni lyckas förgöra det här kungahuset och styra över Narlein och Êira, största riket som någonsin har skådats! Tänk att bli den mäktigaste drottningen världen någonsin har skådat!" jag visste redan då att han hade ljugit. Azteko hade gift sig med mig, men endast för att sedan döda mina föräldrar och ta makten över min planet. När hans soldater två dagar senare hade dykt upp på hovet för att försöka medla fred som de hade sagt, hade jag rymt. Rymd från Azteko. Men nu verkade allt detta ha kommit ikapp mig. I form av en mörk ängel.