Sweet Escape

C H A P T E R - F O U R

E T H A N' S P O V

Solen hade gått ner och lämnat staden i en dunkelt och kyligt tillstånd. Det enda som värmde var den salta, havsvarma brisen som gick genom natten. Någon slags pop musik låter långt bortom medan jag går på gatorna. Pengarna i min bakficka ligger tjockt ihop knycklade och prasslar för varje steg jag tar.

Några killar i tioårs åldern åker skateboard på vägen. Några av de tittar upp på mig och sänder mig nyfikna blickar innan de fortsätter att leka runt.

Om några år, skulle de fortfarande vara på gatorna men utav en annan orsak. De skulle komma i tonåren och göra revolt, för att de insett att världen är fucked up, och förstå att det inte skulle kunna räddas med deras dåliga skills på brädan.

Om några år, skulle de vara precis som mig.

Jag fortsätter utan att bry mig om vart jag går, efter allt vad hade jag att frukta? Vad hade jag att förlora? Min oskuld? För sent för det.

Musiken låter högre och jag skakar på huvudet när jag insett var jag befann mig. Rika snorungar och deras fester.

Det är meningen att jag ska gå förbi utan att få uppmärksamhet, för den här festen innehöll människor som jag hatade, men precis när jag ger en sista blick på den allt för urspårade festen får jag syn på en ensam figur.

Under all blinkande och färgglad belysning, står ingen mindre än falskheten själv.

Aurora Dawson.

Hennes lockade hår faller ner på hennes svarta, korta klänning. Leendet, som jag är van att se, finns inte ett spår efter vilket fick mig att bli en aning chockad. Jag är mer chockad över att hon ens är här. Aurora var ingen fest tjej, vilket syns tydligt på det trötta ansiktet.

Tillslut, efter att ha stått ensam, bestämmer hon sig för att lämna festen. Jag insåg att jag står still när hon är på väg mot mig. Men innan hon hinner fram till mig går hon över vägen, och jag står ensam kvar på trottoaren.

Vad tror hon att hon håller på med? Ingen tjej borde lämna en fest ensam, inte ens Aurora. För om världen är fucked up, vad är inte mänskligheten då?

Jag lät ut en lång, trött suck innan jag går efter henne. Efter en lång, turbulent dag ville jag helst gå hem, men istället ser jag efter en person som jag hatar.

Aurora svänger in på alla möjliga gator vilket får mig att undra om hon egentligen vet vart hon befinner sig. Området vi är på nu är ett sånt där kvarter som grannarna har ingenting mer att göra än att bråka, vilket lugnar mig en aning. Åtminstone skulle jag inte behöva slåss med någon.

Tillslut går hon till parken, sätter sig på en bänk och tittar upp mot himlen. Mörkret ligger tätt vilket gav stjärnorna en chans att synas.

För första gången ser Aurora äkta ut. Hon låtsas inte vara någon, har inte det där dumma leendet spikat på läpparna. Hon var sig själv just nu, och även om jag inte skulle kunna erkänna det, var hon vacker. Hon var vacker för att hon var sig själv.

Men imorgon skulle hon vara lika falsk som alltid. Hon skulle le och skratta som om det inte fanns ett problem i världen.

Långsamt går jag fram till henne och sätter mig bredvid henne på bänken, med stort mellanrum mellan oss såklart. Hon hoppar till när hon hör mig men när hon ser att det är jag tittar hon på mig med stora ögon.

"Vad gör du här?" frågar hon chockat.

Istället för att svara henne direkt tittar jag på henne en stund. Hon undviker min blick och jag flinar åt hennes obekväma situation. Kanske delar vi hat för varandra?

"Det är ett fritt land" säger jag och rycker på axlarna.

"Ja det är det, men det är inte okej att invadera någon annans privatliv" muttrar hon.

Jag lät ut ett torrt skratt innan jag säger, "Jag invadera ditt privatliv genom att sitta på samma bänk som dig?"

"Du glömde viktiga detaljer! Du sitter på samma bänk som mig klockan ett på natten, när det finns åtta andra bänkar att sitta på" Aurora höjer rösten tills hon suckar och masserar sitt huvud. "Förlåt, det var inte meningen att vara så otrevlig. Jag har bara huvudvärk och jag är ledsen för att jag tog ut det på dig"

"Och jag får huvudvärk bara av att lyssna på dig" säger jag surt, vilket får henne att gapa efter ord. Hon borde vara van vid min fräckhet vid det här laget.

Hon sätter huvudet på snedden och studerar mig under tystnad tills hon utbrister, "Varför är du alltid så taskig?"

"Varför ler du alltid?" sköt jag tillbaka.

"Jag ler inte nu!" försvarar hon sig och tar tillbaka en hårslinga som kommit framför hennes ögon.

"Det är för att du inte fejkar"

Ännu en gång är hon utan ord. Vad hade hon trott egentligen, att hon var världens bästa skådis? Idiot.

"Du!" är allt hon kan få fram och jag skrattar kallt.

"Gör inte så att det här handlar om mig, det var dig vi pratade om från början" fortsätter hon när talförmågan återkommit.

"Vad sägs om att komma ner på jorden Ms. Perfect?" frågar jag istället och ställer mig upp. "Jag följer dig hem"

Hon ser återigen chockad över mina ord men väljer att inte protestera vilket gör mig en aning glad. Hur som helst verkar hon arg när hon trampar ilsket i marken och går långt före.

Genom den korta promenaden ligger spänningen och tystnaden tjockt mellan oss, något som jag är mer än glad över. Jag slipper åtminstone prata med henne.

På grund av mörkret kan jag inte se så mycket, men huset verkar tomt. Nästan öde. Jag slänger en blick mot Aurora för att se om hon verkligen gått rätt. Men hon har redan nycklarna i händerna när hon vänder sig mot mig.

"Tack" mumlar hon och jag nickar.

Hon sätter nycklarna i låset och öppnar dörren. Just innan hon stiger in och stänger dörren, vänder hon sitt huvud mot mig.

"Du känner mig inte så du har ingen rätt att döma mig" sedan stänger hon dörren och lämanr mig kvar i mörkret.

✳️✳️✳️✳️✳️✳️✳️✳️✳️✳️

Fjärde kapitlet ute, vad tyckte du?

Glöm inte RÖSTA, KOMMENTERA och FÖLJA om du vill ha mer!

Tack!

Våra enskilda konton:

Chantel's: chantelanderss

Franziska's: Franzie1