Vid ögonblickets slut

Smakprov

Kapitel 1

Tio mil norr om Khao Lak,
26 december 2004 kl 11.03

Det var i baksvingen på det tionde hålet som en ringsignal bröt tystnaden. Irritationen sved till i maggropen när Olof kastade en snabb sidoblick på en av de fyra kvinnliga golfcaddierna, som med ett ursäktande ansiktsuttryck gick en bit bort och tog upp sin mobiltelefon ur fickan.
Det var skandal att inte golfklubben informerat sina anställda om att användandet av mobiltelefoner under pågående spel var strikt förbjudet och att risken för att bli avstängd för ett sådant misstag var överhängande. Det var definitivt något han skulle ta upp med receptionspersonalen när han kom in efter det sista hålet. En caddies jobb var att beräkna avstånd, ge rätt klubba vid varje slag och läsa puttinglinjer – inte att ta privatsamtal under arbetstid.
Med solen brännande i nacken tog han ett kliv bort från bollen, lutade armbågen mot klubbskaftet, tittade på sina medspelare och muttrade:
"Hon kan ju glömma att jag slår ut medan hon står där och babblar ... "
Som om störningen inte var illa nog, började plötsligt de tre andra caddiernas mobiler vibrera samtidigt.
"What the hell!" Olof lät klubban falla till marken och slog ut med händerna. "We are here to play golf!"
I nästa sekund stannade han mitt i ett steg när en av flickorna brast ut i högljudd gråt och med vilda gester började prata på thailändska. Hennes förtvivlan var som om den plötsligt smittade, för i nästa sekund stod alla fyra tätt tillsammans och höll om varandra i ett hårt grepp.
Oron spred sig snabbt bland de fyra spelarna.
"Vad är det som kan ha hänt?" undrade Mats.
Olof ryckte på axlarna. "Ingen aning."
Mats gick fram och lade en hand på den ena flickans axel.
"What has happened?"
"There has been a lot of water in Khao Lak!" snyftade hon. "A big wave! My family lives there. Everything is gone ..." Hon sjönk ihop med ansiktet mot det torra gräset.
Olof trängde undan Mats och grep tag om flickans axlar. "What do you mean when you say that everything is gone?!"
"Nothing is left."
Olof släppte taget och försökte ta in orden.
Det kunde inte vara möjligt.
Det fanns väl ingen våg som var så stor att den svepte med sig allt som stod i dess väg? Sådant hände bara på film. Hon måste ha menat att hennes familj som säkert bodde i ett skjul precis vid stranden, hade drabbats av en översvämning och nu stod hemlösa. Men trots försöken till logiskt resonemang började hjärtat rusa. Han snurrade runt och halkade till när han sprang bort till golfbilen. Pulsen och frustrationen bultade i tinningarna när han sökte igenom golfbagen efter telefonen.
Khao Lak.
Anton. Camilla. Han måste få tag på dem. Nu.
Darrande tryckte han fram sin frus nummer. När han omedelbart kopplades över till röstbrevlådan växte trycket över bröstet och för en sekund svartnade det för hans ögon. De skulle ju gå ner till stranden så fort de vaknat och ätit frukost. Camilla hade lovat Anton att de skulle bygga sandslott i sanden och vänta där tills pappa kom tillbaka från golfen. Då skulle de äta lunch på restaurangen med den vackra utsikten över havet och spendera resten av dagen vid vattnet. Bara njuta av solen och de få dagarna som var kvar av semestern. Det sista Camilla sagt när han kysst hennes kind var:
"Ha det så trevligt, älskling, vi syns sedan. Jag älskar dig."
Han trängde undan morgonens minnen och hoppade in bakom ratten.
"Jag måste åka tillbaka till hotellet!" skrek han till spelkamraterna. "Ska någon med så är det bäst att ni sätter fart!"
Mats kastade sig på i farten när Olof svängde runt och med gaspedalen tryckt mot botten styrde han mot klubbhuset.
Däcken skrek när Olof tvärnitade framför entrén. Han slet åt sig bagen och rusade mot den plats där hans hyrda bil med chaufför väntade. Han ryckte upp dörren och slet tag i skjortan på den yrvakne chauffören.
"We must go!" flämtade Olof. "NOW!"
Den senige thailändaren reagerade omedelbart och drog igång motorn.
Olof slog Camillas nummer ytterligare en gång bara för att återigen komma till mobilsvaret. Antingen var telefonen urladdad eller så ...
Tanken stoppades innan den fick möjlighet att löpa hela vägen ut.
Den närmaste timmen skulle bli den längsta i hans liv.

Kapitel 4
Nu

De neongröna löparskorna lyste mot den regnvåta asfalten när Malin tog ut stegen och kände hur benmusklerna sakta mjukades upp. Hon kunde inte komma ihåg hur många gånger Gustav tjatat på henne om hur viktig uppvärmningen var för att undvika skador.
Tänk att hon, som tidigare ryst av obehag varje gång någon börjat prata om träning, nu tog en daglig löprunda längs Norr Mälarstrand. Och till och med njöt av det. Det inre motståndet fanns där inför varje pass, men när hon väl krånglat på sig de tajta byxorna och snörat på sig skorna så hände något. Den snabba promenaden ner till löparstråket längs med stranden lyckades alltid bygga upp hennes förväntan och det var när hon kommit över Drottningholmsvägen och börjat röra sig i riktning mot Stads­huset som frihetskänslan infann sig. I löpningen var hon helt fri.
Här fanns inga krav eller måsten.

Utdrag från: Bonelli, Åsa. "Vid ögonblickets slut." Ordberoende förlag. iBooks.
Materialet kan vara skyddat av upprättshovslagen.