Kärlekens styrkor

En bedrövlig frihet

Solen gassade ner på Alex fräkniga ansikte och hennes svarta solglasögon hängde lätt på tröj-liningen. Hennes stora axelväska blev tyngre och tyngre för varje steg som gick. Hennes andetag blev djupare och mellanrummen mellan hennes hjärtslag minskade i samma tag som vätskan lämnade hennes kropp. Uppfarten till hennes hus i Los Angeles kom närmre trots att det kändes som den gick längre ifrån. Grannarna solade på sina ny klippta gräsmattor och det fanns inte ett ända moln på himmeln. Just när hon började undra om hon någonsin skulle komma hem kände Alex hur trottoaren mjukt sluttade uppåt och den vita bilen reflekterade ljuset mot hennes ansikte. Hon började att fummla med nyckelknippan med det pågick inte så länge då nycklarna föll till marken och blicken fästes på en position mitt i bilen. I framsättet med ansiktet löst
hängande låg Alex lilla syster Gina. Hennes ansikte var genomblött men Alex kunde inte avgöra om det var tårar eller svett. Hon kastade ner sin väska och utan att Alex själv märkte det så skrek hon. Hon skrek sin systers namn hon skrek för livet. tårarna gled ner från hennes kinder och med darrande händer försökte hon att öppna bildörren..den var låst. Paniken speglades tydligt i hennes ögon då hon förvirrat såg sig omkring efter något att slå sönder rutan med. Vid verandan vilade ett slagträ som tillhört hennes bror. Davids initialer var noggrant inbrända på det mörka handtaget. Det kändes som sekunder och innan hon visste ordet av det vilade ett slagträ i hennes blöta händer. Alex lyfte upp klubban, svingade den bakåt och med all kraft som hennes armar kunde komma med svingade hon den framåt och kände hur hennes armar skakade då klubban slog igenom glaset. Ett ljudligt "Krasch" ekade i den tomma gatan bortsett från det inte ont anade grannarna som ryckte till av det höga ljudet. Alex grät fortfarande,hon grät när hon släppte slagträet, hon grät när hon öppnade bildörren, hon grät när hon tog pulsen på sin syster och hon grät ännu mer när hon sprang upp för verandan, smällde upp dörren och skrek högljudt:
"Mamma!"

ilskan kokade i Alex kropp då hon insåg sin mammas fräckhet i att inte svara. Slagträet vilade ännu en gång i Alex hand och de tunga stegen ekade i det tysta huset när hon sprang upp för trappan. Hennes mamma stod vid fönstret och stirrade ner på den vita bilen. Med en tom blick och ett svagt leende. Alex gick fram med mjuka steg och höjde slagträet ännu en gång. Hon hörde det knackade ljudet av ben som knäcktes i sin mors rygg. Hon slog slagträet mot henne tre gånger och till sist svimmade hennes mamma. Alex stirrade ner på sin mor och tappade slagträet bredvid henne och gick därifrån. tunga steg ner för trapporna, öppnade ytterdörren och fram till bilen där hennes syster Gina låg. Hon vågade knappt röra henne. Alex skakade som en vibrerande telefon. Tårarna fortsatte som ett rinnande vattenfall. Hon visste inte vad hon skulle göra längre. Hon tappade allt och föll ner på marken, bredvid den vita bilen. Sakta stängdes Alex ögon och hennes huvud föll också ner i marken.
Under denna tid ser grannarna allt. Ms Harris kommer springandes fram till Alex och ringde 911 omedelbart.
Innan man hörde ordet av var alla där på plats. Ambulans, polis och amerikanska televisionen.

"Alex? Alex, kan du höra mig?"

Långsamt slog Alex upp sina ögon men stängde dom hastigt av den starkt lysande solen. Överallt runt omkring henne hörs ljudet av fotsteg, mummel och reportrar som sprang fram och tillbaka med sina kameror och mikrofoner. Hon kunde känna hur hon låg på något mjukt och en mask försedde henne med syre. Långsamt öppnade hon ögonen igen och fann sig själv ligga på en bår. Framför henne ståd en läkare lutad mot båren. Han bar en grön läkaruniform och hans bruna hår fick en gyllen brun nyans i solskenet. De bruna ögonen betracktade Alex med oro men han blev genats lugn när Alex visade tecken på försåelse.
"Alex jag är doktor Johnsson och jag ska hjälpa dig. Du drabbades av en hjärnskakning när du slog i huvudet."
"G-Gina", stammade Alex fram.

Johnssons blick blev genast sorgsen och mörk när hon sa det namnet.
" Er syster hade tyvärr inte lika mycket tur. Hon....hon klarade sig inte.".

Tårar trängde fram och Alex blick blev genast suddig. Doktorn fick ingen kontakt med henne mer. Med båren springandes in i bilen hoppar doktor Johnsson med. Med sirenerna på kör ambulansen så fort så möjlig till sjukhuset. Inne i ambulans bilen försöker Johnsson ännu en gång att få kontakt med Alex.
"Hennes puls är någorlunda bra, men jag får inte kontakt med henne" ropar Johnsson till ambulans sjuksköterskan.

Väl framme vid sjukhuset, öppnas ambulans dörrarna hastigt och båren dras ut och två sjuksköterskor kommer springandes fram till båren och drar in den i sjukhuset. Doktor Johnsson springer efter och båren dras in i rum 243. Två andra doktorer följer med in och fler sjuksköterskor. Johnsson berättar för en av doktorerna att Alex har drabbats av en väldigt allvarlig hjärnskakning. Doktorn tackar för informationen och går in rummet. Alex låg kvar på båren och kände den bekanta sjukhuslukten. Det vita rummet var onehalgligt rent och hon kunde höra läkarna prata utanför rummet. Men vad dom pratade om kunde hon inte höra. Blodet pumpade så hårt i hennes öron att hon utan tvekan trodde att blod skulle läcka ut. Det rang i öronen och okontrollerade tårar föll ner från hennes kind och blötte ner hennes hals. Hår klibbades fast i hennes ansikte och läkarna ryckte till då dom hörde de högljudda snyftningarna.
" Hon är vaken!", sade en sjuksköterska gällt och sprang in i rummet.

Dom började genast att fumla med båren och apparater runt omkring henne. Hon kände sedan hur båren knuffades framåt och ut ur rummet. Dom pratade hektiskt med varandra.
"Huvudet måste sys...."
" vi måste rengöra såren i ansiktet..."
" hennes näsa är bruten.."

Alex hörde påståend efter påstående och kunde inte förstå vad som egentligen hade hänt. Allt kändes så overkligt. Hon lyfte en darrande hand och grep tag om armen på en av sjuksköterskorna.
"J-Jag mår illa..jag tror att jag ko..."

Alex han inte avsluta meningen förrens hon kände hur något pressades upp ur hennes strupe. Kräket färgade de vita lakanen och Alex kämpade för att få i sig luft.
"Ur vägen!", ropade en läkare.

Hur mycket Alex än försökte så kunde hon inte hindra mörkrets tentakler från att gripa tag om henne och dra ner henne i det mörka. Hon började att må sämre och sämre.

"Alex...Alex, vännen kan du höra mig."

Långsamt slog Alex upp ögonen och framför henne stod doktor Johansson. Han hade ett svagt leende på läpparna. En tanke slog Alex, han såg ganska bra ut i kontrast med solskenet som sken in genom persiennerna. Hon blinkade bort sömnen ut ögonen och satte sig upp. Dr Johansson gav henne stöd och slog försiktigt till kuddarna med sin hand innan Alex lutade sig bakåt. Hon gned med sin hand över ansiktet och ryckte till av smärta. Hon kände stygn vid pannan och kinderna. Näsan var täckt med ett bandage som hade virats runt bakhuvudet. Hon hade fruktanvärt ont i huvudet och hon kände hur hela kroppen var stel och gjorde ont.
Doktor Johnsson satte sig bredvid henne och togtag i hennes hand. Alex drog genast bort handen och hennes blick blev starkare. Johnsson haklade sig och reste sig upp.
"En annan läkare kommer in snart och kollar läget."
Han öppnade dörren och stängde den mjukt efter sig. Flera sladdar var kopplade till olika apparater och i sin tur koppmade till Alex. En impuls som Alex lydde sade åt henne att dra ut sladdarna. Det stack till varje gång en sladd lämnade hennes kropp. Men den smärtan var inte hälften så hemsk som smärtan från hennes ansikten. Det började att pipa till när sladdarna var urdragna. Alex slet av sig täcket och reste sig hastigt upp. Handen slöt sig om det kalla handtaget och dörren flög upp. Sjukhuset var hur stort som helst, men det stoppade inte Alex utan hon började springa. Sjuksköterskorna reagerade med ryck när Alex började springa och alla som inte var upptagna sprang efter henne. Hon armbågade en läkare som sträckte ut handen för att stoppa henne. Dörren var inom synhåll men hon hörde hur folk skrek att dörren skulle stängas utan dröjesmål. Utgången blev mindre och Johnsson kom springandes mot henne. Han får tag i hennes arm och drar bak den. Han håller den hårt. Väldigt hårt.

" Släpp mig!!"
Alex skriker och försöker få loss sig ur doktor Johnsson kraftiga hand. Flera läkare och sjuksköterskor stod runt om. Alex kände hur klaustrofobin tog över henne kropp och hon började darra. En sjuksköterska ber dr Johnsson att släppa taget om henne så att hon skulle hjälpa Alex tillbaka till hennes rum. Johnsson släppte henne sakta men säkert. Alex kollade ner på glovet och följde med sjuksköterskan tillbaka in i rummet.