Stanna innan du går

Smakprov

Kapitel 1

Malin hängde på tutan när bilen framför inte kom iväg tillräckligt fort efter att det slagit om till grönt. Som svar  fick hon ett uppsträckt lång­finger. Det snöblandade regnet föll för snabbt för att torkarbladen skulle hinna med. Svetten trängde fram i armhålorna. Hur lång tid hade det gått sedan Katja hade ringt? Tio minuter? Tjugo? Hennes ord ringde i öronen.
Du måste komma hit! Lars checkade just in. Med en kvinna.
Motorn skrek när Malin körde om över heldragen linje. Hon blängde åt sidan och dunkade in tvåans växel.
Jävla söndagsåkare!
När Dagsnytts kulturchef, med händerna i sidorna och munnen i ett smalt streck, undrat vart hon tänkte ta vägen hade hon stormat ut från kontoret utan att svara. Det fanns viktigare saker att oroa sig för nu.
Hon bromsade hårt bakom ännu en bil som höll snigelfart. Längre fram syntes Sheratons eleganta entré. Hotellet som Lars hade tyckt var för dyrt för att spendera bröllopsnatten på, men som nu tydligen dög alldeles utmärkt.
Med en annan kvinna.
Malin kramade ratten. Den silverfärgade bilen hamnade på snedden när hon sladdade in vid trottoaren så att slasket stänkte. Hukande mot regnet halvsprang hon mot entrén.
"Ursäkta!" Dörrvakten försökte hindra henne på vägen in. "Det är parkering förbjuden här. Men om jag får ..."
Utan att svara skyndade Malin förbi honom in i hotellet.
I sitt upphetsade tillstånd hade hon glömt bort vilken våning Katja sagt att de skulle mötas på. Villrådig stod hon stilla ett par sekunder i lobbyn innan hon kom ihåg. Femte. Hon skyndade mot hissen och trängde sig förbi ett par som var på väg ut.
Helvete! Hissen krävde ett nyckelkort. I samma stund som hon var på väg att backa ut kom en kvinna med ett litet barn i handen fram till hissen.
"Åh, vilken tur jag har", sa Malin och tvingade fram ett leende. "Min man är redan uppe på rummet och han har båda korten."
"Inga problem", svarade kvinnan och satte kortet mot läsaren. "Vilken våning ska du till?"
"Femte."
Barnet tryckte på rätt knapp och Malin såg våningarna susa förbi. Dörrarna gled upp med ett plingande ljud.
"Tack!" sa hon och skyndade ut.
Längre ner i korridoren stod Katja, en väninna sedan gymnasietiden, och väntade vid sin städvagn. På grund av de olika liv kvinnorna levde – Katja, en småbarnsförälder som försökte få ihop livspusslet, och hon själv mitt i karriären – hade Malin först blivit glad över hennes oväntade samtal, men glädjen hade inte blivit långvarig.
"Men jag kan inte bara kasta mig i bilen och komma över", hade Malin protesterat. "Jag jobbar ju. Och dessutom kanske han har möte med någon som har med jobbet att göra."
"Tro mig. Det här såg inte ut som ett affärsmöte."
"Nähä? För att?"
Katja hade tystnat.
"Men kom igen nu! Jag har en deadline att hålla och chefen flåsar mig i nacken ..."
"Lars hade armen om henne."
"Va?!"
"Ja, och hon om honom."
"Men ..." Malins ord fastnade i halsen.
"Jag måste lägga på nu", avbröt Katja. "Kommer du, eller?"
"Vänta!" Malin var tvungen att få veta mer. "Såg du något annat?" Hon slog handen för munnen, som om det kunde ta tillbaka orden, för plötsligt blev hon inte alldeles säker på att hon egentligen ville höra svaret.
"Eehhh ... ja ... jo ..."
Väninnans tvekan hade fått Malin att bestämma sig. Hon måste få veta. Nu.
Hon stampade lätt med foten i golvet och brydde sig inte om att några av kollegorna vände sig åt hennes håll. "Men för fan, Katja! Fram med det!"
"De kysstes."
"Jag kommer direkt", hade Malin sagt. Hon hade slitit åt sig jackan från stolsryggen och rusat mot dörren.
När nu Malin närmade sig höll Katja ut sin hand, och tillsammans gick de tysta genom korridoren.
"När checkade de in?" frågade Malin med låg röst.
Katja tittade på klockan. "För en timme sedan." Hon slog ner blicken. "Jag kunde först inte bestämma mig för om jag skulle ringa dig ..."
"Du gjorde rätt." Malin kände hur det kröp innanför skinnet. "Är det långt kvar?"
Katja skakade på huvudet. "Nej, här."
Malin lade pek ngret över munnen och pressade örat mot dörren. Lyssnade efter ljud som bekräftade misstanken. Tänk om det hela var ett misstag?
Allt var tyst. Malin tvekade. Hon kanske borde strunta i allihop? Ett stön inne i rummet fick henne att rycka till. Ljudet var inte alldeles tydligt, men tillräckligt för att en isande kyla sakta skulle börja röra sig uppför ryggraden. Med rynkad panna backade hon ett steg.
Plötsligt såg Katja tveksam ut. "Är du säker på det här?"
Malin nickade. "Öppna."
Väninnan stoppade ner kortet i läsaren på dörren. En grön lampa
tändes och låset gick upp med ett klick.

Kapitel 2

Inte nog med att kvinnan i ärlighetens namn var rätt ful, hon hade en frisyr som i det närmaste skulle kunna beskrivas som om frisören blivit hög på syra innan hon givits fria händer. Svarta, orange och blonda slingor hade blandats utan till synes någon eftertanke, och inte nog med det – vem fan permanentade sig nuförtiden? Trots att Malin insåg att den första tanken som for genom hennes huvud var helt absurd, kunde hon inte heller låta bli att re ektera över att kvinnan åtminstone var konsekvent i sin smak, för makeupen var lika rörig och gick i samma färger som håret.
Det var denna färgklick till kvinna som först insåg situationen efter­ som hon grenslat Lars med ryggen mot honom och hade ansiktet vänt mot dörren. Med uppspärrade ögon slutade hon omedelbart att gunga höfterna fram och tillbaka, vilket fick den böljande rörelsen runt den generöst tilltagna midjan att avstanna. Vad var det nu Lars så många gånger påpekat för Malin? Att Rålambshovsparken hade väldigt fina joggingstråk?
Nedanför sängen låg en tom champagneflaska och en halvt uppäten brieost på en silverbricka. Lars som hade blicken fixerad vid kvinnans stjärt gav henne en klatsch över ena skinkan.
"Fortsätt!" Han tystnade i samma sekund som Malin kände igen kvin­nan.
Hennes man knullade sin assistent.
På lunchrasten.
Hur billig fick man vara?
Plötsligt blev hela rummets kanter suddiga och allt tycktes darra. Med snabba steg var hon framme vid sängen, slet åt sig flaskan från golvet och höjde den. I vid båge slungade hon den tvärs över rummet,  flaskan krossades mot väggen och när splittret regnade över dem hukade sig paret i sängen.
"Ditt jävla as!" vrålade Malin. "Hur kunde du?"
"Snälla Malin. Lugna ner dig ..." Lars höll upp händerna, men tystnade omedelbart när Malin lutade sig fram mot honom. Hon ignorerade kvinnan som gled ner från sängen och försvann in i badrummet.
"Du säger inte åt mig vad jag ska och inte ska göra!"
"Men du kan väl låta mig förklara?" Lars sträckte sig över sängen i ett försök att nå henne som om hans beröring skulle kunna lugna situa­ tionen.
Malin backade utom räckhåll. "Vadå?! Att slynan därinne", sa hon och pekade mot badrummet, "tydligen är bättre än jag?"
"Men snälla, det är inte alls så", stammade Lars.
"Håll käften!" sa hon och vände skarpt om mot dörren. "Hoppas hon var värd det!"
Utan att se sig om gick hon rakt ut ur rummet.

Parkeringsbotens gula färg tycktes skrika åt Malin från den snöslaskiga vindrutan.
Självklart.
Gråten trängde upp i halsen när Malin ryckte bort lappen innan hon öppnade bildörren och gled ner på förarsätet. Fukten utifrån och vär­men från hennes häftiga andedräkt fick fönstren att imma igen. Det blev svårt att andas, och i ett försök att lätta på den kvävande känslan öppnade Malin jackan och slet av sig halsduken. Det hjälpte inte. And­ningen kom i korta stötar och det kändes som om hon skulle svimma. Trycket över bröstet växte sig allt starkare. Till slut stod hon inte ut. Med ett krampaktigt grepp om ratten slöt hon ögonen och lutade sig bakåt.
Hur kunde han göra så här? Han, som bättre än någon annan visste vad hon kämpat med i alla år. Hur kunde hon vara så dum att hon vågat lita på honom?
Tårarna som vällde fram bakom stängda ögonlock lämnade svarta spår av mascara längs med kinderna. Hon dunkade händerna mot ratten. Kände smärtan fortplanta sig från handflatorna upp över armarna. För­dämningen brast, och den förtvivlan som med ett vrål vällde fram ur hennes strupe var öronbedövande. Hon grät, stampade och skrek. Inte ens förskräckta blickar från några förbipasserande kunde få henne att sluta. Till slut rann energin ut tillsammans med tårarna och allt blev tyst och stilla.
Tolv års äktenskap rakt ner i avloppet.
Från och med den här stunden var inte Lars och Malin längre ett be­ grepp. Inga ursäkter skulle kunna ändra på den saken. Allt var raderat i en enda handling. Hur kunde han förstöra allt på det här sättet? Han som älskade henne. Stora ord som nu så klart och tydligt bara varit tomma och ihåliga.
Hon vred om bilnyckeln och utan så mycket som ett ögonkast i back­spegeln körde hon därifrån.
Två timmar senare klev Lars ut ur hissen framför Malins och hans gemen­samma bostad. Det var då han upptäckte fakturan från Hufvudstadens låsjour på dörren, samtidigt som hans fot stötte i en överfull bag på golvet. Han försökte sticka in nyckeln, men den passade inte. Det var då han vände på pappret och såg det handskrivna meddelandet:
Jag antar att du har slynans adress eftersom hon är din assistent.
Du är säkert välkommen dit med tanke på att du inte  fick avsluta jobbet. OBS! Fakturan förfaller om tio dagar.