Sjutton år, amputerat ben & jävligt kär

Prolog

Jag känner smärtan ila igenom hela min kropp. Var endaste kroppsdel och muskel ont. Extremt ont. Trots att det var mitt ben som någon stor gummidäck sak hade kört över så gjorde allt extra ont.

Ändå så ligger jag stilla. Jag kan inte säga något. Hur mycket jag skriker av smärta så kommer det inte fram. Jag ser det starka ljuset sakta faller in till en dystert mörker. Vad är det som händer? Är jag död? Men isåfall borde jag inte känna någon smärta? Varför är allt nu helt svart? Varför är det ingen som hjälper mig?!

Frustrerat försökte jag röra mig, vilket verkligen inte gick.
Jag kände sedan hur någon nål stack in i min arm och något gick igenom min kropp. Jag kände då att smärtan började dämpas och ansträngt och smärtsamt kunde jag öppna mina ögon och se ett vitt tak. Såg det ut som iallafall.
Men jag kunde fortfarande inte röra mig, iallafall inte min kropp.
Jag vred mitt huvud sakta och såg en man i sjukhus kläder hålla sin ena hand på min axel. Det var då det slog mig. Vi var på ett sjukhus.
Jag var för svag för att öppna min mun. Men allt kändes konstigt. Jag kände absolut ingenting. Det måste vara morfin dom sprutande in i mig.
Dom hade rest sängen upp så att jag satt halvt upp i sängen. Jag sneglade ner och chockades av min syn. Framför la mitt vänstra ben utsträckt med massa skrapsår. Men åt höger såg jag ingenting. Det fanns inget.

Mitt ben fanns inte?