Kraften

Ensam

Jag vaknar i ett ryck. Han var här! Jag kollar mig omkring, det finns ingenstans att gömma sig.
Det ända jag inte fattar är att han visste, visste att jag var speciell. Att jag var rädd för andra och kunde se, jag kunde se vad andra inte såg.

Jag hör fotsteg i trappen, han kom närmare! Min största chans att överleva är att attackera. Men jag har inte tid. Det är bara få sekunder kvar tills att han är här med mig.

Stegen slutar utanför dörren. En svag röst frågar "Annie är du där?" Det är inte han som frågar, det är mamma! Jag svarar ganska tyst "ja" och jag hör hur fotstegen försvinner...

Jag har alltid varit ensam det vet hon, jag trivs med det. Jag skulle inte vilja kalla mig Ensamvarg, jag skulle säga introvert. Problemet är att när jag är med människor är det som om jag långsamt försvinner,jag försvinner till den ända plats som gör mig trygg. För mig är trygghet inte detsamma som säkerhet, jag tycker att trygghet är när man kan vara sig själv. Jag är bara trygg i mina tankar, jag kan välja vad de ska handla om och när.

Jag går långsamt ut ur mitt rum ner till köket. Vi har inget stort kök, det ända som får platta är ett bord, två stolar, kylskåp, spis och några få bänkar. Jag brer en smörgås och sätter mig ner vid bordet. Stolarna var kalla och gnisslade.
Jag kollar ut genom det lilla fönstret i köket och ser en skugga susa förbi.
Var det han?
Nej det kunde det inte vara.
Skuggan var lång och smal, han däremot är kort och knubbig.

Tankarna på vad han gjort mot mig får mig att inse hur hemsk barndom jag haft.
Det hemska började när jag var 8 år. Och det hemska skulle för alltid förfölja mig.

Hej! Tänkte börja med en liten serie om Annie! Hoppas ni tycker om den. //R