This is a swedish story, thank you for readning!
Jag är kär i min bror.
Jag har alltid känt mig trygg runt honom, han har alltid varit ett stöd för mig och jag har alltid känt stark kärlek till honom. Vi brukade alltid leka när vi var små och vi var bästavänner, jag och min bror alltså. Men nu när jag har blivit äldre så känner jag mig plötsligt pirrig och blir blyg runt honom. Råkar jag snubbla så är det super pinsamt, sånt brukade vi skratta åt tillsammans. Om någon av oss klantade sig så skrattade vi, men nu... nu skrattar bara han. Och jag har blivit så stel, det har nog alla märkt! Men jag hade aldrig tänkt att det var nåt med det, innan vi körde sanning eller konka. Jag och mina vänner, det var då jag fick frågan. Och nu när jag tänker tillbaka på allt, så hatar jag mig själv så otroligt mycket.
- Okej Elin, det är din tur att snurra flaskan! Skrattar Liza, Elin fnittrar och snurrar flaskan. Självklart pekar flaskan mot mig, det är inte så ovanligt.
- Okej Elin, fråga Cornelia! Säger Pernilla.
- Jaha, okej... hm... Åh jag har en jättebra fråga, var helt ärlig nu, lovar du? Säger Elin, jag nickar.
- Okej, skulle du kunna kyssa din bror? han är ju supersnygg! Skrattar Elin. Jag blir alldeles stel och försöker skratta bort frågan, men de vill ju ha ett svar.
- Om jag var tvungen så skulle jag nog göra det, har ju gjort det när jag var liten! Fnissar jag och snurrar flaskan o den landar på Melissa.
- Vem är du kär i? Frågar jag och blinkar lite, hon rodnar.
- Molly... mumlar hon. Alla blir helt tysta. Molly är ju en tjej?
- Jaha... Säger jag. Melissa snurrar flaskan och den pekar på mig igen.
- Är du kär i din bror? Skämtar Melissa.
Allting blir knäpptyst, och jag är nog tyst lite för länge.
- Hallå, tänker du svara idag eller? Säger Liza frågande.
- Jaha, ehm.. nää. Det är jag inte! Skrattar jag.
Men när jag sedan gick hem den dagen så tänkte jag tillbaka på frågan.
" Är du kär i din bror? " Nej det är jag inte, eller hur? Man kan inte vara kär i sin bror, det är ju konstigt. Visst han är snygg, det är han. Han är supersnygg, söt och go. Han är snäll och dessutom heter han Felix. Det är fint. Han är femton år, alltså ett år äldre än mig.
Hans kramar är mysiga men han kan också vara jättejobbig!
Inte en chans att jag skulle kunna vara kär i honom, varför skulle jag vara det?
Det var ungefär ett halvår sen som vi körde sanning eller konka. Men jag kunde fortfarande inte släppa frågan.
Varje dag blir jag mer och mer tyst, varje gång jag ser Felix så vill jag gömma mig. Jag vågar knappt prata med honom. Han undrar självklart vad det är med mig, mamma säger att det är att " jag går igenom puberteten ", pfft. Som om hon vet nåt. Det är inte direkt så att hon är kär i sin bror!
Hade hon vetat om detta hade hon ju gått i taket, skickat mig till psyk direkt eller adopterat bort mig. Felix skulle nog spy två eller tre gånger på mig och sen skulle jag aldrig få se honom igen!
- Cornelia du har blivit så tyst och tillbakadragen nu för tiden, har det hänt nåt speciellt? Frågar mamma en dag efter skolan.
