Dikter

Rosen i hennes hår

           

Hennes kinder de blir rosa
som rosen i hennes hår
när hon säger de tre orden
hon sedan länge inte tål.

Rosen som han plockat
och som sedan dess står
och vattnas, gror och växer
med hjälp av sorgetår.

Hennes röda läppar mjuknar
formar ord med muskel och fabrik
om krig i hennes hjärta
mellan kärlek och logik.

Om instabila murar
som fällts av politik
av rätt och fel och grönt och rött
och allt som andra sagt
så hindras hon att besluta
om hennes mognads kraft.

Att leva och förenkla
eller stanna och förse
hjärnan med bevis och fel,
och hindra sig att se;

allt det bra och goda
och allt det som var fint,
behöva dölja allt det goda
med all den politik

som plockades av honom
och med sil den valdes ut
som vattnas, gror och växer
och som sakta vidgas ut.

Med hjälp av allt det goda
hennes hjärta stannar kvar
i hans händer fyllda av lågor
och hemska samvetskval.

Hennes tankar de slukas
av kärlek och magi
från minnen från där hemma
men ej är den fläckfri.

För ej kan hon bestämma
om det så var drömmar blott
och sakta växer dilemma
och rosen den slår skott.

Men nya blommor blommar
och stannar kvar i hennes sår
som inte kommer läka
på många, många år

Blommorna som fångar
och som drar i hennes hår.
Blommorna som förminskar
hennes nävar som tungt de slår.

Hennes kinder de bleknar
som rosen i hennes hår
när hon säger de tre orden
hon sedan länge inte tål.

Orden som han plockat
och som sedan dess står
och vattnar, gror och växer
med hjälp av kärlekstår.

De snubblar, slår och skrapar
över hennes tunga tungt de går
orden som förkortar
hennes många levnadsår.