Dikter

Jag kunde svurit

           

Vart tog du vägen?
Jag kunde svurit på att du satt vid min sida nyss.
Du skrattade åt mina dåliga skämt
och höll min flagnande hand hårt i din
för att aldrig släppa taget.

Varför släppte du taget?
Jag kunde svurit på att du gett mig ditt ord
Att aldrig springa ifrån mig
Att aldrig låta tårarna falla
Att aldrig försvinna från min värld
För det var du som var min värld

Jag kan svära på att bara du var mitt universum
Du svor på att jag var ditt
du var min skinande sol, som aldrig slutade lysa
förens nu.

Varför svarar du inte på mina frågor?
Jag kan svära på att du hör mig
Ditt öra bara centimeter från mina frågande läppar
Din kropp bara decimeter från min
Ditt medvetande långt bort

Eller inte alls

Varför sprang du härifrån?
Eller gled du sakta iväg medan jag sov?
För när jag vaknade var du inte där
Och paniken växte allt eftersom du inte kom tillbaka
Och tårarna föll allt eftersom du inte... finns.

Vart tog du vägen?
Jag kan svära på att du var här för alltid.
Din hand klamrande fast sig vid min.
Varför håller du inte min hand nu?
Nu när jag behöver din fasta, trygga värme.
Din hand, några centimeter från min, borde vara precis här

Det enda som hindrar den är den där förbannade... kistan.