Bara för mig och dig

Prolog

Wilma

Jag står på taket igen.
Det är en solig dag, den första på året. Mina klasskamrater — de andra — står på gården i en cirkel runt den där nya killen. Han med tjockare glasögon än ett fönster med dubbelglas och hästman.
"Alla skolor har en sådan" brukar Jesper och Marcus säga medan de hånflinar mot den nästa som snart ska få en kall uppfriskande dusch i toaletten, ett offer som hela tiden är på gränsen till sammanbrott. Senaste offret tog självmord i våras. Det tog honom fem minuter att hänga upp repet i hallen och sedan låta hans mamma och styvpappa hitta honom efter jobbmiddagen. Det var den dagen Stockholm verkligen fick upp ögonen för alla offren i skolorna. Kommunen införde strax därefter en anti-mobbningsregel men efter att budgeten tog slut verkade ingen bry sig längre.
Enligt min pappa är det bara själviska personer som tar självmord, själv ser jag det ett tecken på mod. Förstå mig inte fel, jag är ingen våghals som vill lämna ett namn eller ett rykte. Jag är bara en vanlig person som inte vill finnas längre. Jag vill inte tvinga mig upp varje morgon, se mig i spegeln och inte känna igen mig själv. Mina läppar är spruckna på minst tre platser och jag har eksem längs halsen. Jag har slutat räkna piercingarna över ögonbrynen och min svarta utgnuggade eyeliner gör att jag ser ut som om jag inte har sovit på två dygn.
I vintras stod jag på isen, redo att falla igenom och inte kämpa för att överleva, att sjunka till havets botten. Dagen efter låg jag på sjukan med tre sjuksystrar springandes fram och tillbaka för att ta reda på vad som var fel på mig.
Det enda jag kommer ihåg från den eftermiddagen på isen var den där pirriga känslan som när man står i kö till parkens läskigaste bergochdalbana fast utan hysterin. Jag var helt lugn och andades ut och in långsamt. Jag kände att det var dags, efter sexton års väntan — äntligen sluta existera. Det som jag önskar när jag blåser ut ljusen och vad jag inte kan sluta tänka på klockan 24.00 på natten. Jag menar, hade jag vart den där tjejen med det blonda lena håret som svänger i vinden, och de rosiga kinderna eller de röda läpparna som alla killar dagdrömmer om, hade jag nog tänkt om. Men jag är hon som man glömmer bort namnet på, hon som sitter och läser i mörkret, klädd i svart men ändå inte passar in i emo-gänget.
Sandra och Fanny passar in, till och med Dan som är så intresserad av fotboll att jag tvekar på att det är bra för honom, konstigt nog är det tittandet det här gäller och inte själva spelandet. Jag har nog aldrig sett honom nära en verklig boll sedan tre år tillbaka när han fick en rakt i nyllet.
Sandra har haft ihop det med alla på skolan. Ryktet säger att hon har börjat experimentera med sin lesbiska sida nu när det inte finns några killar kvar. Snart börjar hon väl också försöka sig på klasskaninen Per-Erik.
Fanny är bara snygg, varken ett sportfan eller lösaktig. Hon liknar en svensk Afrodite med gråa ögon och lila hår. Men låt inte hennes perfekta utseende lura er, hon får A:n på A:n. Hennes kille dock är en så kallad "lost cause". Jag hade inte vart helt fel om jag säger att det inte är hans snille som kommer ge honom jobb i framtiden. Han och sina politiker till föräldrar undviker troligen tanken om att han väntas ett fattigt utbud på lokaler som ska städas i framtiden. Ändå avundas jag de. Jag hade kastat alla A:n ut ur fönstret bara jag kunde passa in i något gäng.
"RIIIING"
Skolklockan ringer. Cirkeln av mina klasskamrater omformas till en krokig mask på väg in till kapphallen och lämnar offret liggandes på marken. Han håller om sitt uppskrapade knä med ena handen och på pannan med den andra. Jag ser blod rinna mellan fingrarna. Han har slagit sig i huvudet! Jag springer nerifrån taket via den rangliga metalltrappan. Små snabba steg blir till långa kliv och jag finner mig snart bredvid honom. En tår faller längs hans kind ner till hakan och träffar marken när han ser upp på mig.

--------------------------------------------------
Så det var min första novell:)
Hoppas ni gillade den,
AUF WIEDERSEHEN!!