Ett litet ljus

1 dec

Jag tittade upp mot den stjärnklara himlen medan jag gick där, i mina slitna vinterkängor som slipade mot gruset. En snöflinga satte sig på näsan. Allt var tyst. Som det alltid var. Vem skulle jag prata med? Det fanns ingen där. Det gjorde det aldrig. Men jag gick ändå samma runda varje dag, runt torget, till tågstationen och hem. Jag behövde någon plats att få tänka på. Det som jag varken kunde göra hemma eller i skolan. Det var något speciellt med den rundan, för jag kunde alltid släppa allt, allt med att mina föräldrar alltid jobbar och jag alltid är ensam hemma, och ingen märker mig i skolan. Allt.
När jag närmade mig torget hörde jag snyftningar långt borta. De hördes bara tydligare och tydligare för varje steg jag tog. En ensam flicka satt med knäna över ansiktet och kramade om benen. Hon märkte inte att jag var där, så jag klappade henne på armen och satte mig bredvid henne. Tillslut tittade hon upp. Hon hade rödsprängda ögon och var blöt av tårar på kinderna. Hon sa ingenting. Hon bara stirrade på mig. Men det syntes att hon blev glad när jag kom. "Hur är det med dig?" Frågade jag försiktigt. Hon svarade inte på en lång stund. "D..d.du såg mig"
Jag tittade förvånat på henne. Ett litet leende började spridas på hennes läppar. "Vill du komma med hem till mig" frågade jag nyfiket. Hennes leende blev bara större och större. Hon nickade lyckligt.
Jag låste upp dörren och gick efter henne in. Jag hämtade två koppar varm choklad och tände två ljus på bordet. Hon tittade på mig. Det var så många frågor som bubblade inom mig. "Vad heter du?" Frågade jag nyfiket.
Då brast det ut för henne, och hon började berätta om allt jag undrat över
"Fatima... jag vet att jag grät förut men.. du gjorde mig glad igen." Jag tittade frågande på henne och hon fortsatte "ingen bryr sig om mig. Det enda min familj vill ha mig till är att jag ska sitta och tigga, så att de får in lite pengar, så de snart kan hyra en liten lägenhet. Vi har inte rätt att stanna i Sverige. Men de ger mig ingenting. Ingen mat, inga kläder. Allt som jag äger har jag fått av folk som gått förbi mig. De märker mig inte ens, därför sover jag på gatan." Nu brast jag också ut i gråt. "Jag trodde att det var synd om mig, för att ingen märker mig. Men det är mycket mer synd om dig! Men varför gjorde jag så att du blev glad?"
"Du la märke till mig, och brydde sig om mig, och det har ingen gjort förut."
"Du kan få sova över här, för mamma och pappa kommer ändå hem när jag har somnat, och åker iväg innan jag stigit upp."
"Tack".