Ett litet ljus

2 december

Hon somnade nästan direkt i går kväll när hon la sig i sängen. Jag förstod att hon var utmattad efter gårdagen, och hade antagligen inte sovit på länge. Det är nog inte så lätt att sova många timmar på en gata. Hon öppnade ögonen långsamt och tittade på mig. Sedan log hon. Jag gick ut till köket och hämtade en bricka med lite frukost som jag satte på sängen. Tänk att någon kan bli så glad för så lite. Jag tände ett doftljus som luktade vanilj. Vi sa inte så mycket. Vi bara satt där och njöt av att någon tittade på en. Det hade ingen av oss upplevt på länge. Inte ens på julafton. För mina föräldrar jobbade då också. En ljuvlig doft spred sig över rummet och jag kunde se hur hennes bruna ögon glittrade. Jag blev lycklig, för hon var lycklig. Blev hon ledsen, blev jag ledsen. Hon kollade runt i rummet, där hon satt på en madrass med en lurvig filt över sig. Det mörkbruna midjelånga håret låg ner på ryggen. "Ska vi gå upp?" Frågade jag. Hon nickade medan jag satte upp håret i en slarvig knut. Sedan gick jag fram till min garderob och tog ut min favorittröja. "Varsågod, du får den" sa jag. Jag kände mig så omtänksam när jag gjorde det. Vi satte oss ute i soffan och försökte prata lite. "Har du några syskon?" Sa jag för att bryta tystnaden. "Ja. Många. Men mamma och pappa bryr sig inte om oss. De vill bara använda oss för att tjäna ihop pengar. Och eftersom alla är ute och jobbar, och jag sover på gatan, för ingen av mina föräldrar vill ha mig "hemma"  hon såg inte lika glad ut längre. Vi båda satt bara och stirrade ner i golvet. Tillslut sken jag upp. "Du kan bo hos mig!" Hon såg också glad ut men lite bekymrad. "Tänk om dina föräldrar upptäcker att jag är här hela tiden."
"Då får vi väll gömma dig någonstans om de skulle kolla in på mitt rum. Eller så säger jag bara att du är en kompis."
"Är jag inte din kompis då?" Sa hon lite ledset och förvånat på samma gång.
"Jo. Du är min bästa kompis. Och min enda." Hon log medan hon sa "du med."