"Änglar finns inte"

Kapitel 1- En mamma som hatar

"Kära dagbok.                                                                                                                                        1 November 2015

Idag fick jag och Lola uppleva något vi gärna skippat Hahaha. Vi fick ta med Chris på privat lektioner. Chris var innan skolans populäraste kille. Men när han krossade skolan populäraste tjej, Emma. Så ändrades allt, alla gå ner på honom o nu har han gått från topp till tå eftersom Emma skaffat sig en ny kille som heter William. William hatar Chris o slår han så fort han går nära Emma. Så alla lyder han o vågar inte säga emot. Men iallafall så nu ska jag o Mamma gå ut på resturang o mysa. Tror även Lola o hennes mamma ska med. Men nu måste jag dra."

Jag skrev de sista ordet o slängde igen bokens kastade den under sängen. Borstade snabbt igenom håret och sprang ner. Hallen var lika stökigt som vanligt o jag knöt på mig mina Converse.
"Kan du inte ta på dig något snyggare när vi väl går ut o äter??" Röt mamma. Jag kollade ner i marken o jag ut o satte mig o den trånga bilen. Vi har aldrig varit den familjen som brukar gå ut o äta, men nu när jag vunnit en middag för två på en middag så fick vi väll ta vara på de. Vägarna är hala o de ligger snö över marken.
"Visst är de fint?" Säger mamma som samtidigt nynnar på någon jullåt som spelas på radion. Jag nickar lite o tittar ut genom fönstret. På något sätt, så känns det som om att de vakar något över mig, den vita snön lyser upp världen. Som ett ljus i ett mörkt rum. Man känner sig gladare på något sätt. Jag kan inte sätta finger på varför jag känner så. Men det känns att så fort jag blir arg eller ledsen så finns alltid något som får mig att må bra igen. När vi väl är inne i stan är de proppfullt alla vill äta ute o köpa julklappar. Vi hittar tillslut restaurangen där vi ser Lola o hennes mamma står o väntar. Jag o Lola går tillsammans in i restaurangen o hittar ett bord för fyra. Restaurangen var liten men mysig. Tända ljus lite överallt och massa tavlor på väggarna.
När vi fått vår mat så bryter mamma plötsligt tystnaden o säger " Clarke, jag tycke inte de är okej att du ser ut som du gör, hur kan du gå runt i sådana kläder. Även om vi inte har tillräckligt mycket pengar så behöver du inte kläd dig som en råtta" Det blir tyst. Jag ställer mig upp, tittar mamma rätt in i ögonen, hoppas hon ser min ilska. Sliter bort min jacka från stolen o går där ifrån med bestämda steg. Aldrig igen ska hon få prata med mig så igen, aldrig, aldrig tänker jag. Tar Första buss som tur var gick precis när jag kom o åkte hem. I ögon vrån såg jag Lola springande men jag hade ingen lust att snacka med någon nu. Jag satte mig längst bak i bussen o jag brast ut. Ögonen var fula av både ilska och sorg. Ska en mamma säga sånt, ska en mamma säga att man är ful. Detta ska hon få sota för...