Evigt liv

Du lämnar ett hål i mitt hjärta, ett sår i min själ.

De mörka molnen tog över stjärnhimlen och blåsten ökade i styrka för varje minut. Hon ryste till och svepte filten om sig, kurade ihop sig i den gamla fåtöljen. Lamporna blinkade till och fönstren skallrade av stormvindarna blandat med det piskande regnet. Hon behövde inte se sig om över axeln, hon visste att han stod utanför. Som varje natt så länge hon kunde minnas tillbaka. Hon försökte komma ihåg varför hon hade lovat sig själv att inte släppa in honom, men alla vettiga tankar var som bortblåsta. Hon gned sin hand mot de ömmande såren på halsen och svalde hårt. Denna gång skulle han inte få komma nära. Denna gång skulle hon be honom gå. För gott.

Hon ställde sig upp utan att se sig över axeln, utan att möta hans svarta ögon. Hon gick långsamt mot dörren och vred om nyckeln. Dörren slets upp av vinden och hennes röda hår virvlade runt hennes huvud. Han stod redan intill dörrposten och plötsligt hade hon glömt. Glömt sitt huvud. Hennes hjärta blödde efter honom. Han såg rakt igenom henne.

"Kom in." Hennes röst var svag. Regnet slog henne i ansiktet som var rosigt av rodnaden.

"Det tog tid, lång tid. Gör inte om det." Hans kalla röst fyllde henne med skuld, hon nickade svagt. Han slog igen dörren, låste om dem. Trots att han var iskall värmde han henne inifrån och ut. Lämnade en brännande känsla som dröjde sig kvar.

"Jag har tänkt på dig. Bara dig." Hon kände sig fånig, som en tonåring. Men hon hade aldrig älskat såhär. Med hela sitt hjärta. Han flinade rått, hans mörka drag skärptes och han drog henne intill sig. Hans kalla hand lyfte undan hennes hår, blottade hennes bleka nacke. När hans fingertoppar gled över den bultande ådern läktes såren. Hon svalde igen, visste att de bara försvann för att lämna plats åt de nya som han skulle åsamka henne.

"Vänta!" halvskrek hon med desperation i rösten. Hennes puls rusade, hon ville göra honom till lags men inom henne skrek hennes innersta på hjälp. Han flinade igen, mötte hennes ögon.

"Det vet du att jag inte kan." Hans sylvassa tänder blottades i lampskenet. Hon slöt ögonen, en tår föll nerför hennes darrande läppar.

"Säg att du älskar mig. Att du har väntat på mig." Hans röst var plötsligt svag och bedjande.

"Jag älskar bara dig. Jag har väntat varenda sekund. Lever varje dag i väntan på natten sedan jag mötte dina ögon." Hennes bekräftelse gjorde att hans grepp om hennes armar hårdnade. Hur mycket han än skrämde henne så älskade hon honom än mer. Kunde inte andas utan honom. Ville inte. Hans hand strök hennes strupe, hon böjde bak sitt huvud trots att hon var livrädd. Hans andedräkt var kall precis som han själv. Han lekte med henne, retades. Hon flämtade efter luft när hans tänder borrade sig ner i hennes hals. Det varma blodet sipprade fram och hon flackade med blicken. Han höll henne hårt intill sig, drack girigt av henne. Det svartnade för hennes ögon. Han bar in henne till sovrummet.

"Du smakar underbart. Som solljus." sa han med sorgsen stämma. Hon blinkade till flera gånger innan hon hade vant sig vid mörkret. Halsen bultade av de öppna såren. Det gjorde ondare för varje gång. Han såg hennes smärta och han led med henne.

"Jag är ett monster. Du vet att jag inte vill skada dig, det gör mig så illa." Han såg ner på hennes nakna axel. Kysste den mjukt.

"Kommer vi någonsin kunna se dagen tillsammans?" Hennes röst raspade och halsen ömmade. Han hade tagit hårdare i henne denna gång. Nu låg han jämte henne med mjukare drag. Hans gröna ögon lyste i mörkret. Han log mot henne, ett varmt leende. Som alltid efteråt var han så som hon önskade. Den hon älskade.

"Aldrig. Varför vill du se solen när vi kan tillbringa natten ihop?" Han lekte med hennes fingrar, flätade in dem i sina. Regnet strilade ner för rutorna och vinden hade mojnat. Hon rös till. Molnen skingrade sig sakta och han höll om henne medan de såg ut över de öppna fälten. "Ser du? Ser du alla tusentals stjärnor på himlavalvet? Vad är vackrare än natten?" Hans kind låg mot hennes, hennes ögon spärrades upp när hans mörka röst letade sig in i hennes hjärta.

"Inget. Bara du." Hon kände hans omfamning i mörkret. Han kände henne på ett sätt som ingen annan gjort. Timmarna i solen gjorde ont. Endast natten var trösterik och fylld av hopp. Hon var som ett spöke, skydde värmen och ljuset. Levde för mörkret som hade intagit hennes själ.

"Jag är med dig varje natt. Vem kan lova dig det? Vem kan ge dig det jag ger?" Hans röst mörknade. Hon kände en ilning längs med ryggraden. Hon visste vad han ville. Men hon var rädd. Rädd för att förlora sin själ om hon gav sig hän. Hon försökte komma ut ur hans grepp men det var lönlöst. "Ingen annan kan ge dig evigheten." Han suckade till när hennes läppar mötte hans.

"Om jag vill leva då?" sa hon trotsigt. Hennes kinder brände till. Han kupade sina händer om hennes ansikte, förde henne mot sig.

"Du kommer vara med mig. Är inte det tillräckligt?" Han log snett när hon bet sig i läppen. "Är inte jag den enda du vill vara med?" Hans leende blev större när hon suckade till, lät honom kyssa henne.

"Om jag blir som du, kommer du aldrig mer kunna dricka mitt blod. Du kommer aldrig känna längtan och törst efter mig. Aldrig längta efter mig." Hennes röst darrade. Det var det hon var rädd för, att inte vara hans enda. Han skakade på huvudet.

"Varenda sekund utan dig är bortslösad tid. Med dig är jag levande igen. Jag kan känna mitt svarta hjärta i mitt bröst." Han förde hennes hand mot sin bröstkorg, hon skakade när hon nickade fram sitt svar. Nu fanns det ingen återvändo. Han sprack upp i ett större leende.

"Ingen har gjort mig så lycklig som du gör just nu. Det betyder allt." Han smekte hennes underarm där ådrorna bildade ett nät under hennes tunna hud.

"Lovar du mig evigheten?" Hennes krav var orimliga, det visste hon. Men inget annat var värt att sluta leva för. Inte ens för honom.

"Jag lovar dig allt bortom det du känner till. Mer än du kan föreställa dig." Han suckade frustrerat när gryningen närmade sig. "Inatt, inatt behöver vi inte skiljas mer. Då är vi en." Hans röst övergick i en dröm.

Hennes ögonlock var tunga när morgondimman låg tät över åkern. Han lämnade ett hål i hennes hjärta. Han skrämde henne mer när dagen var nära. Att aldrig få uppleva solens stigning igen. Aldrig smaka dagen. Det fick inte ske.

Dagen gick och natten kom, svartare än någonsin förut. Hon skakade i hela kroppen när månskäran lyste upp åkerns vajande säd. Hon skulle sakna de klargula rapsfälten som stack henne i ögonen en het sommardag. Sakna varma vindar som svepte kring henne en dag vid stranden. Men vad var dagen värd i ensamhet? Om hon gifte sig med natten skulle hon aldrig behöva gå ensam igen. Aldrig mer.

"Jag ska ta hand om dig. Det sårar mig att skada dig, mer än det skadar dig. Jag lider för varje droppe av liv jag tar." Hans röst tröstade henne, hon slutade snyfta. Lät honom komma så nära. Så nära som det gick. "Ditt liv är bräckligt, döden är oövervinnerlig. Du ska få se."

Han låg i hennes säng igen, hon hade redan gett sig hän. Han drack länge och sakta. Hon kände livet lämna hennes kropp. Såg bilder från sitt liv flimra förbi. Hennes puls saktade likt hennes andning. Hennes svaga flämtande oroade henne inte. För hon hade redan lovat sig till honom. För alltid. Detta var bara ett steg. Ett steg mot evigheten.

Han njöt av blodet som i månljuset blänkte svärta. Han stannade precis innan, när hennes liv hängde på en skör tråd. Han höll henne likt ett barn i sin famn, en skör fågelunge som inte ännu kunde se eller känna. Midnatt. Klockan i hallen slog. Hon öppnade ögonen för första gången. Han log, aldrig hade han varit vackrare än just då. Med tårar av blod mötte han hennes blick. Det fanns ingen smärta eller rädsla. Hennes puls hade slutat rusa, hennes hjärta slutat slå. Men aldrig hade hon levt fullt ut. Aldrig förr.

B