Kapitel 1

1 0 0
                                    

Det var 7 år sen som hela världen tillslut stannade, efter 2 år av rädsla så vann tillslut kriget mot oss människor. Det handlade aldrig om att ta ett land eller dess rikedomar, det handlade om att ta bort människors liv.
Det sista man hörde av människorna var inte skrik, det var tårar.

Jag satt framför brasan och kollade på min kompanjon, Emil. Han stirrade in i brasan med tomma ögon, han sa aldrig något längre eller var den killen som jag somnade bredvid varje natt och pratade om hur vi skulle förändra världen tillsammans. Jag förlorade alla jag hade älskat, den enda tryggheten som var kvar var Emil och nu höll han på att försvinna, det var som att en del av han varje dag försvann.

Jag ställde mig upp för att hämta ved till brasan så att den skulle klara sig övernatten, jag kollade på Emil ifall han på något sätt såg mig men han satt precis som innan med den tomma blicken i brasan.
Jag hämtade några ved klampar och slängde in i brasan och la mig ner i sovsäcken:
- Godnatt!
Han svarade tyst:
- godnatt

Jag vaknade upp med solen i ögat, jag satte mig upp och kollade mot Emils sovsäck och där låg han med ryggen emot mig.
Det glödde lite i brasan, det var ingen idé att hämta mer ved utan det är bra om vi sparar så mycket som möjligt till resten av färden.
- Är det dags?
Emil hade satt sig upp och kollade på mig med samma tomma blick.
- Ja... det är dags.
Han kröp ur sin sovsäck och började att rulla ihop den och gick till sin häst och gjorde iordning den.
Han hade bara byxorna på sig, det var sommar och kändes som 25 grader ute, jag såg hans ärr på ryggen. Den gick från högra skulderbladet neråt mot korsryggen, på något sätt var den magnifik... den stod för mod.
En gång i tiden innan han blev nerbruten var han den modigaste killen i världen, han överlevde och nu fanns han inte längre kvar.
Han vände sig om mot mig och såg vad jag tittade på, han gav mig en irriterad blick och tog på sig en tröja.
Jag skakade på huvudet och gjorde iordning min häst och packade iordning resten och la på den lilla kärran som min häst var kopplad till.
Jag kollade bakom mig ifall jag glömt något men allt var med. Jag hoppade upp på min häst och började gå sakta upp mot den gamla asfalten. Asfalten var grå och gräs hade börjat tränga sig igenom det, vissa delar av vägen hade nästan växt igen helt men man såg fortfarande vissa konturer över det.
Emil kom vid min sida med sitt vapen i handen och kollade varsamt omkring sig innan han kunde ge mig ett tecken att komma ut på asfalten, att kolla extra omkring sig var extra viktigt grej att göra innan man visade sig på ett öppnare område. Man ville inte bli sedd även fast det inte fanns något att vara rädd för när det var längre ut i skogen, det är farligare i stora städer.  Vi började gå på asfalten och det lät så mysigt när hästarnas hovar klackade på asfalten, det var det enda ljudet som fanns kvar av allt gott i världen. Fågelkvitter fanns inte längre, bilar fanns inte, människor fanns inte och inte heller musik. Hela världen är helt tyst men efter 7 år var detta hade man vant sig och tyckte nästan ibland att små saker som när hästarna gnäggar är jobbigt.

När solen var vid halva himlen försökte vi att hitta vatten till hästarna och fixa nytt vatten åt oss. Värmen blev allt obehagligare att tåla just för att värmen inte var som den en gång var, då en förmiddag förr kunde man se termometern utanför fönstret och se att det äntligen hade blivit 22 grader och nu kunde gå ut utan att frysa.
Så var det inte.
- Emil vad är det gör grader ute??
Emil tog fram en gammal termometern av stål som vi hittat vid ett fönster, han la den vid skuggan och kollade på den en stund.
- 32 grader!
Jag kollade med en oroande blick.
Både Emil och jag hade satt en gräns att vid 35 grader så skulle vi stanna vid ett vattenställe där hästarna kunde svalka sig och vi kunde ligga i skuggan, skulle vi fortsätta skulle vi dö. Det var antagligen förmiddag och om det var 32 grader nu och det skulle bara bli varmare.
Emil fattade vinken med min oroande blick:
- Jag rider lite framåt och kollar omkring, stanna vid området och håll er under skuggan!
Jag nickade och steg av min häst och gick under några björkar med hästen och vagnen.
Emil red iväg och jag såg honom försvinna i värmen.
Det var såhär det funkade för oss, var det varmt stannade vi, regnade så tog vi upp ett skydd mot det och blev det för mörkt stannade vi.
Allt handlade om överlevnad. 

Jag satt under skuggan och drack vattnet som vi hade renat och gav lite till min häst, solen hade gått nu lite mer en halva himlen och Emil var inte här än.
Jag satt vid björken och kollade på asfalten som man kunde se värmen på, det såg farligt varmt ut...
Jag hörde tillslut en häst komma och jag var säker att det var Emil och det var det. Han kom där i värmen på sin häst och stannade till vid mig:
- Det är ett liten sjö en bit bort! Bäst att vi skyndar oss!
Jag satte mig på hästen och följde efter Emil.

Som vatten Where stories live. Discover now