Efter någon timme kom vi fram till vattnet, vi skyndade av med kärran på hästen, drog av sadlarna och gick fort ned med dom till vattnet så att de inte skulle svimma av värmen!
Vi drog kärran till skuggan och det rann svett av oss båda.
Emil tog av sig tröjan och sprang ned mot vattnet och tog av sig resten av kläderna, han var så himla vacker i det reflekterade vattnet! Han hade en kropp med bara muskler och en fyllig rumpa, hans ljusa hår var solblek och hela han var brun.
Han hoppade i vattnet och doppade sig fort:
- Kom nu Johanna innan du dör av värmen! Sa han med ett leende.
Jag gav han ett leende tillbaka och började springa ner till vattnet och slängde av mig allt. Jag slängde mig i och dök upp framför Emil och kramade honom, det var längesen jag såg han le såhär mycket! Jag verkligen njöt att få se en del av min Emil igen.
Vi lekte med varandra och gav varandra kyssar, smek, hånglade med varandra och bara kollade in varandra i ögonen.
Vi knöt hästarna i ett rep så att de inte skulle rymma och la oss i skuggan på en filt.
- Kommer du ihåg när ett sånt här fint ställe kunde vara smockfullt med turister?? Frågade Emil medan han flätade i hans fingrar i mina.
- Ja! Då kunde man verkligen inte slänga av kläderna och hoppa i haha!
- Nä... sa Emil med en nedstämd ton. Det vart tyst en stund mellan oss och jag kände att Emil blev stel i kroppen.
- Jag saknar att kunna gå till en strand med en massa människor och kunna gå till en kiosk och ta en glass när det blev stek hett. Värst av allt är att jag saknar mina polare och kunna ta en bil och åka med dom hela nätterna...
Jag tog in allt Emil sa och föreställde mig hur alla människorna bada, sola och gick på stranden.
Jag vände mig mot Emil och såg hans ledsna ansikte.
- Jag saknar det med!
Jag hamnade i min lilla värld där jag förställde mig barn lekandes i vattnet nära stranden så att föräldrarna hade koll och att det inte skulle bli för djupt för dem. Äldre barn och ungdomar var längre ut och kastade boll och skvätte vatten på varandra!
De tuffa tjejerna och killarna solade på stranden med pilotglasögon och föräldrarna hade en varsin stol som de solade i.
Cyklar var utspridda och det låg några tomma handdukar här och där och det enda ljudet man hörde var barn som skratta, ungdomar dom hojta och skrek och en som hade en högtalare med musik i.
- Dags att tända brasa?, frågade Emil dystert.
Nu är min Emil borta igen och Emil som är dyster är här igen... en klump i halsen började kännas och en sorg kom över mig, jag ville bara gråta!
- Ja jag antar det...
Han tog lite ved från brasan och tog fram en tändare och la torr gräs under veden och tände eld på det. Sakta men säkert började brasan att ta sig.
- Vad finns det kvar för mat??
Emil gick tillbaka till kärran och kollade under filtarna:
- 2 burkar med grönsakssoppa, 6 burkar med bönor och 3 med tomatsoppa i!
- Jag kan ta grönsakssoppan!
Han tog 2 burkar, en ställning med en gryta hängandes på och gick fram till brasan och ställde ställningen över och hällde i båda brukarna.
När soppan var klar tog Emil en träsked, två tallrikar, skedar och hällde i soppan i båda och gav en till mig. Jag smakade försiktigt på soppan så att den inte var för varm:
- Perfekt värme!
- Bra!
Emil tog en sked av soppan och la skeden i tallriken och blandade runt soppan lite, han hamnade väl i sina tankar om annat.
När vi var klara la jag tallriken i vattnet och diskade av resten. Sedan gick jag till kärran och la ner allt och tog fram sovsäcken och gjorde iordning allt och la mig ner
- Jag tänkte sova nu.
- Godnatt, sa Emil med en dyster ton.
