Men dö.

Kap 1 | Mike

Uppdrag: Döda Milkovitch
Tid: 24 h
Anledning: Leverans inte inne i tid

Jag tittar upp från mobilen och ut genom limons mörklagda fönster. Vintern gör allting så mycket finare, låter mesigt men så är det. Jag skrollar igenom alla mina bilder och försöker hitta något intressant att titta på. Mina ögon stannar på en bild från i somras i fiol. Det är jag och mina småsyskon, Cam och Siri. Vi skrattar på bilden, jag är rätt säker på att det var Charlie som tog den, min bästa vän. Jag hummar men kommer på att jag har viktigare saker att göra.
Jag är påväg hem mot Pete Milkovitch, en förrädare enligt Joan. Han har tydligen inte fått in leveransen som skulle varit inne igår. Jag ska eliminera honom, finare ord för att mörda.
Bilen stannar utanför ett radhus, jag ska till nummer 119. Jag knackar inte, jag drar ner handtaget försiktigt och smyger in. Jag går upp till övervåningen och hittar en man i sängen, jag tar upp fotot på Milkovitch igen och bilden stämmer in. Jag skjuter honom, men min pistol avger inget ljud. Jag drar runt i huset och hittar tre flickor, en lite äldre och två små. Den äldre håller om de två små och jag suckar, den äldre påminner mig om Siri. "Inga ögon." Viskar jag tyst för mig själv och blundar  innan jag avfyrar tre skott, en var i flickornas huvuden. Inga ögon betyder inga vittnen, så om det finns någon mer än personen man ska döda så måste man döda de också.
Jag går ut ur huset med ett lugn och vinkar tillochmed till en förbigående tant. Allt för at inte verka konstig. Jag hoppar in i bilen igen och åker iväg. Tillbaka till Joan.

"Alla döda?" Frågar Joan när jag kommer in till hans rum. Jag nickar och säger
"Ja, sir." Och sätter armarna bakom min kostymklädda rygg. Han nickar och föser bort sina playboybunnies ut ur rummet.
"Det finns något jag skulle vilja prata med dig om. Dina syskon." Säger han och jag tittar förvånat upp, "Sir, hur visste du att-" försöker jag fråga men han avbryter mig. "Jag vet allt om dig, jag vet allt om de också. Det finns kameror uppsatta i hela lägenheten." Säger han och jag står helt stum, tänk om han gör något med de. "Ta det lugnt amigo, fast det är lite roligt att du inte vet om att din syster är bipolär." Säger han och där krossades någonting inne i mig. Bipolär? Vadå bipolär? "Faktum är att hon försökt sig på självmordsförsök, tre gånger." Det känns typ som att en tsunamivåg med stress och ångest sköljt över mig. Självmordsförsök?
"Det är tur att du har en sån fin lillebror som tar hand om henne." Säger han och jag tittar upp igen. Har han gjort något med Cam? "Du vet, de har kvar lappen. Cameron läser den varje dag, han skrynklar också ihop den varje dag, och kastar den i papperskorgen varje dag." Säger han och jag tänker tillbaka på det svåraste jag gjort i hela mitt liv, när jag skrev den där jävla lappen. "Dina syskon, de såg upp till dig, men du lämnade de." Säger han och drar upp sina krokodilskor på bordet.
"Om man får fråga, varför tog du de inte med dig?" Frågar han och jag tittar frustrerat ner i marken. "Jag vet inte, jag ville inte riskera deras liv i den kriminella världen." Säger jag försiktigt och Joan skrattar. Det jag sa var tydligen så roligt att han började klappa händerna mot bordet. "Vi kommer att åka och hämta din syster, du och jag. För din bror är redan här." Säger han och jag tittar mig omkring i rummet, Joan skakar på huvudet och skrattar elakt  "Inte här här, han är i andra rummet. Förmodligen blodig, han fick våra killar att tappa andan. Du sa aldrig att han kunde självförsvar, riktigt bra. Men tillslut fick en av de in tre köksknivar i magen på honom."
Den sista meningen gör att jag panikar och springer ut ur rummet. Jag trycker mig förbi vakterna och smäller upp dörrarna till lokalen. Där sitter han, Cam, blodig och fasttejpad till en stol. "Shitt." Säger jag och springer in i rummet, jag sätter mig på huk för att få liv i honom, fortfarande inget svar. "Hej hej hej, brorsan. Du kan ju inte gå före mig va? Komigen vakna." Jag drar bort tejpen och han faller in i mina armar. Jag lägger ner honom på golvet och drar upp hans tröja. Han har tre jack i magen, precis som Joan sa. Fast tittar man riktigt nog så kan man se stygn i alla tre. Shitt, han är inte död. Jag sätter örat mot hans bröst för att lyssna om det finns något hjärtslag. Jag lyssnar på hans andning och den är där, så varför vaknar han inte?
"Han blev sövd. Kommer inte vakna på högst en halvtimme till." Hörs Joans röst på andra sidan rummet. Såklart. "Vad ska du med honom till?" Frågar jag och tittar fortfarande på Cam. "Han och din syster måste vara med på en sak. En stöt mot Lischben." Säger han och får min uppmärksamhet, jag skakar på huvudet.
"Inte Lischben, det är för farligt." Säger jag och Joan skrattar en en gång.
"Är det rädsla jag hör?" Undrar han och min blick dras till Cam igen, som nu ligger hostandes på golvet.
Fuck.