Men dö.

Kap 3 | Cameron

Jag vill inte dö. Men jag vill fan inte leva heller. Rättelse, jag vill inte leva det här livet.
Jag vill inte bo in den där sunkiga lägenheten, jag vill inte vara medlem i den här fuckade familjen, jag vill inte vara med i någon kriminell liga, jag vill bara inte. Men det kommer heller inte hjälpa någon att jag håller på och grinar, jag måste bara släppa det. Jag och Mike pratar ett tag om att jag hoppade av skolan och en massa annat som min flickvän, som inte längre är min flickvän för att jag dumpade henne, lol.
Och om Siri då hon inte sitter i samma rum just nu, "Vad hände med henne?" Frågar han och tittar mig rakt in i ögonen medan han tar upp ett ciggpaket från bakfickan. Jag skakar på huvudet med ett litet leende och tar en cigg när han erbjuder.
"Det bara hände. Hon blev sjuk och jag tvingades hoppa av Stanford. Roligt va?" Säger jag som om det vore det självklaraste i världen och drar in ett långt bloss, välbehövt. All den här stressen har orsakat en ännu värre abstinens än förut. Han ställer sig upp och tittar ut genom lokalens ända fönster, han sätter sig halvt på fönsterkarmen och vrider huvudet mot mig igen. "Du skulle inte behövt göra det." Säger han sen och tittar försiktigt ner i golvet, jag nickar och skrattar lite innan jag stumpar min cigarett i en av blomkrukorna på bordet. "Cameron, allvarligt." Säger han igen och sätter sig ner på en stol lite längre bort, pussy.
"Jag vet." Säger jag och tiltar huvudet lite med en suck. "Men det är inget vi kan ändra på, eller hur?" Han skakar på huvudet och skrattar lite, "Nej. Nej det kan vi inte."
Just i den sekunden smälls dörrarna upp och in kommer knarkkungen, Joan Johnson och hans följeslagare. En av de är fruktansvärt lik någon jag brukade känna.
Min blick fastnar på killen med tatuerade armar och piercing i ögonbrynet.
Shiet. Det är Charlie. Mitt ex förra kille. Som hon var otrogen mot, med mig. Charlie bränner fast blicken i mig och smilar äckligt, helvete.

"Så du vill att jag och min syster ska joina er liga för ett uppdrag som ett slags test och sedan se om vi kan och vill vara med efteråt?" Frågar jag och lyckas inte låta helt pantad. Joan smilar ändå och säger "Precis. Du som klarade slå ner tre av mina män, vilket jag är mycket utskämd över, skulle passa in alldeles perfekt!" Jag blickar bort mot Mike som inte vågar se mig i ögonen. Jag skakar på huvudet, och ler falskt. "Okej." Hörs en röst och allas blickar vrids mot den lilla lilla rösten, som kom från Siri. "Okej, vi gör det. Men på ett villkor. Vi kommer inte vara med i den här ligan sen." Säger hon sen självsäkert och jag tittar förvirrat på Mike som rycker på axlarna. "Vänta lite nu, syrran. Jag kommer inte vara med. Jag tänker inte bli som förut bara för att de ber om det. Aldrig." Säger jag och går fram till Siri som stirrar tomt på mig. Då känner jag någon dra in mig med armarna och sätta något kallt och vasst mot min hals, helvete. Jag backar med personen och tittar besviket på Mike, han tittar bort, vidrig pussy.
Personen tvingar ner mig i en stol och Joan Johnsson ställer sig över mig. Han ler sådär som superskurkarna gör på filmer, sen trycker han ner sin cigg på min bröstkorg, då de slitit upp min tröja. Jag rycker till, men det gör ju inte så ont, jag är ju trots allt van. "Wowowowow, vad gör ni?!" Mike höjer rösten och försöker komma fram till mig som fortfarande sitter nedtryckt i stolen. Han blir stoppad av två vakter, men fortsätter ändå försöka trycka sig förbi. "Det är upp till Cameron om jag fortsätter eller inte. Cameron, vad säger du?" Ler han igen och drar upp en kniv ur innerfickan på den vita kavajen. Jag ler drygt igen och säger "Fortsätt, och den här gången kan det väl göra lite ont?" Joan skrattar, psykopat.
Han sätter spetsen på högre sidan av bröstet och drar sen ett långt streck, och ju längre han drar, ju hårdare och djupare blir det. Jag skriker inombords, men vad ska jag göra? Mike söker min blick och jag ler lite frustrerat mot honom, i den sekunden sätter Joan kniven i mitt ben och jag skriker, ett tag innan jag bara börjar andas snabbare och svettas. Sen sätter han en större kniv i mitt andra ben, och jag skriker igen.
Mike gör sitt bästa för att trycka sig förbi vakterna, men sitt bästa är inte bra nog. Bredvid mig ser jag Siri gråtandes, medan Joans killar tvingar henne titta på mig. Jag försöker le mot henne, men det gör för ont.
Tre minuter senare och Joan höjer rösten, "Mike, var är du?" Frågar han glatt och vänder sig om. De som håller i Mike släpar fram honom till Joan som står och ler. Han tar tag i Mikes haka och vrider den åt mitt håll så att han kan stirra mig ögonen.          När Mike tillslut ser på mig så drar Joan helt plötsligt ut en pistol ur fickan. Allt går i slowmotion och jag sluter ögonen, orädd för döden. Mike och Siri skriker och han trycker av skottet. Pang.
Något jag var beredd på skulle hända hände aldrig. Jag öppnar ögonen efter fem tysta sekunder och märker att ingen skjutit mig. Andas ut.
Jag tittar på Mike igen som ser ut som han kämpat för att komma loss, han lyckades dock inte. Siri står och flåsar som hon sprungit ett maraton, påminn mig igen, vem av oss är det med två knivar i benen?
"Joan." Säger jag och han hukar sig ner så att jag kan viska i hans öra, "Jag är med. Sålänge Siri inte är.'