Ensam

I sommras

Jag minns det så väl, när hon hade glada och fina kompisar.
Jag minns hela den vackra och fantastiska staden hon bodde i.
Jag minns hur hon log varje dag hur hennes skratt lät.
Men nuförtiden skrattar hon aldrig.
Ler aldrig.
Bor inte i någon fantastisk och vacker stad. Inga glada och fina kompisar till hands.
Vi kan väl börja hela berättelsen när hon hade kompisar och allt det där, det tycker jag iallafall .
Jo allting började när hon gick på sommarlov.
-Jasmin kommer du?!
-Aa, vem ska vi till?
-Vi kan väl sticka hem till mig?
-Ok.
Tinas bruna hår flaxade i vinden.
Hennes vågiga hår blir alldeles rufsigt.
Jasmin cyklar upp jämsides med henne.
De skrattar åt varandras rufsiga hår.
Jasmin och Tina är bästa kompisar.
Det har de varit sedan de var 6 år.
Så de har alltså varit bästisar i 6 år.
-Det är skönt med sommarlov, eller hur Tina?
-Aa!
De cyklar upp på Tinas grusade uppfart.
De fäller ner stöden på sina cyklar och rusar mot dörren och Tina tar upp sin nyckel.
Och låser upp.
Sedan så går de in.
De är sommarfina, med blommiga klänningar och med uppsatt hår.
Jasmin har blont hår ner till armhålorna och hennes hår är rakt men det skiner som spunnet guld.
Hon har blåa ögon och alltid ett leende på läpparna. Hon älskar att göra filmer så det brukar ofta hon och Tina göra.
Tina har brunt vågigt hår ner till naveln. Hon har gröna ögon och henens skratt låter som en ros!
Hon älskar att teckna så när hon och Jasmin ska göra en film så tecknar de alltid ett intro.
De hänger av sin sina väskor och går in till köket och tar varsin havrekaka.
Efter vi gjort en film om sommar lov så kommer mamma hem.
-Tina, får jag prata lite med dig?
-Ok mamma.
Tinas mamma har illrötthår ner till axlarna. Lite vågigt. Och bruna ögon, hon har en ganska ljusrött och är advokat.
-Vad är det mamma?
-Jo... Tina, vi ska flytta.
-NAE!
-Jo, tyvärr Tina.
Jag känner ilskan koka.
FML! skriker jag.