Ensam

Dissad

Japp, nu har jag gått ett år på den nya skolan.
Vi bor i en liten by, Beck i Skellefteå.
Och våran skola är målad i grått och det finns bara 9 fönster i hela skolan.
I denna skola går man ändå upp till 7an.
Åå, om vi bara bott kvar i Stockholm.
Alla i min klass retar mig för:
Min dialekt.
Att jag är lång.
Att jag lätt blir solbrun.
Att jag inte är så bra i matte.
Att jag inte har några kompisar.

Och varför jag inte har några kompisar... fråga inte.
Jag bryr mig egentligen inte.
Jag har lärt mig att det är lättare att vara själv.
Jag brukar göra mig så liten som möjligt.
Att inte märkas.
Jag går sista året på denna skolan, skönt.
Jag går för de mästa med en svart tröja till skolan med matchande jeans.
För att märkas så lite som möjligt.
För det är jämt och ständigt ganska dunkelt i klassrummet.
Lärarna tycker jag är lite konstig så jag får sitta själv längst bak, det är skönt.
Jag hör väckarklockans skarpa Piiiiiiip och stänger av den.
Rusar och gör frukost och sticker iväg på cykeln.
Det är nice att vara först då slipper man bli retat för att komma försent.
Jag står utanför kapprummet och ser på medans de andra börjar trippa in i kapprummet.
Luften är kylig och dofter höst, snart måste jag ta bort cykeln och som vanligt bli retad för att ha undan den först.
Jag ser på björkarna, löven dalar ner på marken och jag ser hur någon kommer från sidan, sneglar lite på personen och upptäcker att det är klassens diva.
Hon går fram till mig.
Och knuffar mig mot väggen och tar fram en svart färgburk.