Tånåring

~1~

Jag kammade mitt halvlånga bruna hår framför den avlånga spegeln i badrummet och beundrade mitt ansikte. Jag var på gott humör denna tråkiga torsdagen och kände till och med att jag själv var ganska fin. De där bruna ögonen och den smala näsan. Läpparna som målades med läppstift varje timme var också ganska vackra och passade säkert in på detta ansikte. Jag hade många fina vänner och killar som strömmade runt omkring mig. Mitt liv var bra, det var fantastiskt, men det var en tydlig sak som fattades. Kärlek.

Jag gick tvärs över skolgården och tittade ner i marken för att dölja min stolthet för dagen. Jag kisade upp och fick syn på David. Han log snett och drog ena handen genom det ljusbruna håret och fortsatte sedan spela fotboll. En sån kille kunde man ofta fantisera om. Jag log tillbaka hastigt och kände hur mina kinder hettades när jag även kände hur han fortfarande tittade på mig. Jag knäppte upp en knapp på blusen för att göra mig lite snygg i situationen och fortsatte sedan gå oberört. Det var en solig dag. Precis som jag ville.
- Hallå! Samatha! ropade en röst som tydligt tillhörde den bästa vännen som fanns. Anna.
- Anna Brunage! Ge mig en kram! ropade jag tillbaka och kände mig känd för en sekund. Anna kom fram bakom mig och drog mig till hennes famn.
- Hejsan, Samatha Ravior! sa Anna med sin mörka röst och skrattade lite.
- Det är jag, svarade jag och vi svängde in i skolbyggnaden.
- Har du skrivit någon sång sen i söndags då? frågade Anna och bytte kurs mot sitt skåp. Jag tvekade och tänkte på mitt nya pianokomp som jag gjorde i tisdags.
- Asså, det är texten som aldrig kommer fram! Jag får på nåt sätt ingen inspiration.... suckade jag och lutade mig mot mitt stökiga skåp och fick syn på David igen som vad påväg in i skolan. Han tittade inte på mig denna gången, utan på Anna. Jag blev besviken, men kunde inte göra något eftersom att jag inte hade sagt nåt till Anna om mina känslor för David. Men Anna misstänker alltid något. Hon matade in mitt ansiktsuttryck och suckade.
- Förlåt, jag vet att du gillar honom.. mumlade hon och tittade in i skåpet.
- Vet du? svarade jag förvånat och försökte fånga hennes uppmärksamhet. Anna vände sig om med bekymrad panna och mötte min blick.
- Vi måste nog prata..... började hon.
- Anna! Vad exakt.....
- Jag hade tänkt berätta!... Jag bara.. Asså du gillade honom.... Och då..
- Du dejtar honom eller hur?! sa jag och försökte dölja min ilska men det gick inget vidare.
- Samatha....
- Din himla slyna! Du visste ju att jag tyckte om honom! viskade jag hest och slöt ögonen.
- Det var just därför jag inte sa nåt! sa Anna tyst tillbaka.
- Vänner gör inte såhär! väste jag och chockades av mitt växlande humör och kände mig sårad. Anna svarade inte utan svalde bara och tittade ner. Jag fick nog av henne för nuet, vände på klacken och började snabbt gå där ifrån.
- Samatha! ropade Anna efter mig utan att jag låtsades om henne. Plötsligt dök mitt ex Christopher upp från ingenstans och flinade med ena ögonbrynet upphöjt över ögat.
- Vem tror du att du är?! väste jag ilsket och försökte öka takten.
- ...någon som du är förbannad på..? svarade Chris lugnt. Jag svängde in till biblioteket för att skaka av mig honom men han gav sig inte!
- Okej, vänta! Samatha, jag tycker inte att du borde cha....
- Chris! Jag är inte för dina åsikter just nu! avbröt jag honom och sjönk ner på en röd bänk mitt i biblioteket.
- Okej, men.... David är otrogen mot dig! Jag såg honom kyssa Anna!...
- Chris, jag dejtar inte David, för David dejtar Anna.... På nåt sätt...
- Åh... förlåt, sa Chris och tittade allvarligt på mig.
- Men vänta nu här! Om David och Anna har ett förhållande, vad gör han då där med Ashley? avbröt han sig och nickade med huvudet mot hörnet på biblioteket. Jag sneglade dit och chockades av att se David stå och strula med Ashley.