Loved you first

Kapitel 2

Den stora byggnaden framför mig fick mig att rysa, efter 3 veckors jullov var man tillbaka i skolan, hade hellre åkt till helvetet istället för att vara här. För att överleva denna hemska skolperiod så är jag glad jag har mina bästa vänner Ethan och Madison, vi är inte de coolaste eleverna men vi har roligt tillsammans och det är det viktigaste för oss. Ethan och Madison är de ända 2 vänner jag har, förutom par andra jag pratar med då och då men dessa 2 kan jag verkligen lita på. Ethan och jag har varit vänner så länge vi kan minnas, även att vi känt varandra så länge så är jag inte helt öppen mot honom. Samma gäller Madison, vi har dock bara varit vänner i 4 år men vi är tighta, men inte så tighta att jag öppnar mig helt och berättar allt. Jag är en väldigt sluten människa och har svårt för att öppna sig för folk, även de i min familj har jag svårt för.

Just nu så går jag bredvid Madison och försöker lyssna på hennes tjat om vad hon gjort på lovet, min uppmärksamhet är dock på mina egna tankar och inte på hennes ord. Kan fortfarande inte glömma känslan jag fick igår, känslan som fortfarande satt kvar i kroppen och gjorde mig pirrig i magen.

''OMG! TACO BELL HAR GRATIS TACOS HELA DAGEN!'' hörde jag Madison skrika i mitt öra. Jag rycktes ur mina tankar och jag vände mig förvånat om och kollade på henne.

''Vänta va?! Gratis tacos? Vi sticker nu!'' sa jag och började gå. Madison stod dock kvar och skrattade sarkastiskt, det var bara ett skämt. Jag stannade upp och började dra lite lätt i min Adidas ryggsäck som hängde på ryggen och gav henne en min som visade att jag hade kommit på hennes lilla påhitt.

''Jag var tvungen att få din uppmärksamhet! Du var helt lost i dina tankar! Vad är viktigare än att lyssna på vem jag fick ihop det med under lovet?'' sa hon och slängde sin rosa Prada väska över axeln och lade sina armar i kors.

''Rätt mycket faktiskt'' sa jag med en tänkande min, hon flämtade till.

''Det är sant! Det är inte det att jag inte bryr mig, men jag har bara lite annat att tänka på just idag''

''Som vadå?''

''Inget viktigt'' sa jag och drog upp handen vid min axel för att rätta till bandet till min svarta tighta jumpsuit som hade trasslat sig in i BH.n under min korta gråa hoodie. Hon gav mig en blick och sa sedan att vi ses på lunchen innan hon gick till sin lektion. Madison och jag har bara några lektioner tillsammans medan Ethan och jag har alla tillsammans förutom 1, som då är idrott. Jag satte mig ner på bänken vid klassrummet och inväntade att Engelskan skulle börja och även Ethan som alltid var sen, det är liksom hans grej att vara sen.

Dagen gick förbi ganska fort och det var äntligen lunch, Madison måste varit synsk eller något för det var faktiskt tacos till middag. Dock är tacosen i skolan inte lika goda som de på taco bell, men det var mat så man får vara glad. Ethan och jag satte oss ner vid ett runt bord i matsalen och inväntade Madison som tycks vara sen, skumt tycker jag för hon är aldrig sen till lunch.

''Var är Mads?'' sa Ethan och tog en tugga av sin taco.

''Ingen aning. Kanske blev kvarhållen på spanskan? Du vet hur Mrs Briggs är när det kommer till Madison'' svarade jag och kollade runt i matsalen efter henne.

''Ah, där har vi nog anledningen. Sluta oroa dig och ät innan jag tar din taco med!'' Jag skrattade och slutade leta, när jag skulle vända mig mot Ethan för att ge honom en nätt puff på axeln så såg jag Jason. Mina ögon blev stora som ett rådjur när den ser strålkastarna på bilen i mörker och mitt hjärta började slå fortare, går han här? Ethan märkte mitt plötsliga beteende och kollade på mig med en orolig blick innan han följde min blick, när hans ögon landade på Jason som satt ett par bord bort fick han ett slugt litet flin på sina läppar.

''Nathalie, vad har vi sagt att titta på folk med dem ögonen?'' sa han retsamt och slog till mig på axeln. Min blick fästes på Ethans och jag började bli lugn igen.

''Jag minns klart och tydligt att du sa 'Du kommer skrämma iväg dem med den Frankenstein blicken' '' svarade jag och började äta.

''Så varför stirrade du på Jason Green sådär då?'' mumlade han.

''Vänta vet du vem han är?!''

''Han är ett år äldre än mig och vi är grannar'' svarade han med munnen full med mat. ''Hur vet du vem han är?''

''Han spelar i samma lag som min bror, jag såg han när de spelade igår. Men hur kan det komma sig att jag aldrig sett honom när jag varit hos dig? Jag är ju där ofta'' sa jag och tog en klunk av min mjölk.

''Han är aldrig hemma typ, ser han någon gång i veckan bara. Spelade din bror igår? Hade inte han brutit benet?''

''Jo? Sa jag att Adrian hade spelat eller?''

''Nä?''

''Nä, då så.'' Svarade jag medan jag tog upp min mobil som vibrerade i min ficka, det var Adrian. Jag ursäktade mig från bordet och gick iväg mot en lugnare plats för att svara. Adrian är 3 år äldre än mig, just nu är hans sambo på en kurs tvärsöver landet för veckan så han är helt ensam med ett brutit ben i sitt hus. Adrian och jag är vad man kan kalla speciella syskon, vi har samma intresse och vi har en galen koppling med att vi känner varan så bra att vi vet vad den andre tänker, han må vara jobbig när han ringer varje gång han får chans men jag älskar honom ändå. Just nu ringde han för att han skulle fråga hur han gjorde när han skulle koka pasta med sin rullstol, han bröt benet ganska bra så han får sitta i rullstol de gånger han inte tvunget måste ha kryckorna. Varför han ringer och frågar detta är för att jag själv haft benet brutit och fått sitta i rullstol, 3 veckor ensam hemma på dagarna lärde en mycket om matlagning när man är tillfälligt funktionshindrad. Efter jag pratat klart med min storebror så gick jag tillbaka till bordet där Madison äntligen bestämt sig för att vara med oss.

''Vad bra du är tillbaka Ethan är ingen bra tröstzon just nu!'' sa Madison i desperation och slängde sina armar runt om mig. Ethan flämtade och fick en ledsam blick

''Vad pratar du om? Ethan är visst en bra tröstzon. Vad har nu hänt?'' svarade jag och puttade lätt bort min klängiga kompis och rättade till hästsvansen till mitt långa bruna hår som hon hade dragit ner.

''Mrs Higgs ger mig ett F i spanska om jag inte skärper mig med läxorna!'' Jag började brista ut i skratt, Ethan hängde på efter ett tag.

''Vad är det du skrattar år?! Det är inte kul!''

''Gör dina läxor kanske så slipper du F. Simple as that!'' Madison blev arg och gjorde ett irriterande litet pip, ett pip hon alltid för när hon är arg, hon reste sig upp från bordet och gick ifrån matsalen med tunga steg. Ethan och jag fortsatte att skratta ett tag, när vi väl lugnade oss började vi ta våra saker för att gå mot vår sista lektion för dagen, samhällskunskap. När vi reste oss upp från bordet kände jag att någon kollade på mig, det var Jason, jag kollade mot honom snabbt och vände sedan min blick mot Ethan igen som hade börjat prata om läxan vi förmodligen skulle få av Miss Rowland. Men jag lyssnade inte på honom, min koncentration var någon helt annanstans.