Stjärnorna I Skyn Vakar Över Dig

Beckett må vara en usel man, det ingår i yrket, men att hela besättningen på skeppet skulle bli förhäxade av sirener av alla saker är i hans åsikt lite väl mycket.

Han hade inte ens vetat att sirener verkligen existerade innan han hörde den vackert lockande melodin och den första mannen ur besättningen hoppade överbord. Han hade inte tid att fundera över varför han inte var påverkad av sången, istället sprang han från ena änden av skeppet till det andra. Han nådde rodret minuter senare med brinnande lungor, men hans blod kändes som is från att höra så många kroppar träffa vattenytan.

Vid rodret tvekade Beckett för en sekund. Han var inte i närheten av att bli navigatör och han hade aldrig styrt ett skepp förut. Ännu ett plask hördes från den vänstra sidan av skeppet. Han tog ett djupt andetag och greppade trähjulet hårt. Han vände skeppet från den klippiga kusten och bad att de hade åkt snabbt nog för att ta sig ifrån sirenernas ö i tid.

Beckett lämnade puben och resten av besättningen åt sin alkohol. Han tog ett djupt andetag av den kalla luften och satte raskt fart mot hamnen.

Alla misstänksamma blickar stannade dock kvar i hans tankar. Han kunde inte klandra deras sätt att se på honom. Han, mannen som stod emot sirenernas sång.

Natten var ung och det var bara enstaka arbetare som gick runt hamnen. Han stannade upp och tittade på den praktfulla formen av Neptunus Hämnd i tystnad.

Ett plask i vattnet störde Becketts tankar. Han tog ett steg närmare kanten och tittade runt på det till synes svarta vattnet. En blek fläck en liten bit bort gungade upp och ner i vågorna. Fläcken rörde sig långsamt närmare och närmare hamnen och Beckett kunde nätt och jämt urskilja gestalten av en person. Hans första tanke var att det var någon som behövde hjälp så han hoppade prompt ner i det kalla vattnet.

Personen i vattnet visade sig vara en ung kvinna, insåg han när han simmade närmare, en naken ung kvinna. Han tog tag i hennes midja, med ögonen noggrant vända från hennes kropp, och började simma mot hamnen igen. Men istället för att känna skinn under hans hand kände han något väldigt udda; fjäll.

Han släppte abrupt sitt grepp om kvinnan, minnen av sirenerna han fått glimtar av tidigare passerade framför hans ögon. Han öppnade munnen för att skrika efter hjälp men en hand försedd med simhud slogs över hans mun innan han hunnit göra ett ljud och chocken gjorde honom stum. En siren.

"Ja äär int-e häär får att skada dej," sa hon. Tystnad.

"Va?"

"Ja äär int-e häär får att skada DEJ," sa hon igen, envisare den här gången som om hon var irriterad över att han inte förstod.

"Du är... inte här för att skada mig?" Hans röst var kvävd från hennes hand som fortfarande pressades mot hans mun.

"Jaa!" Det var märkligt att höra en sån elegant och förförisk varelse låta så... klumpig.

"Vad är du här för då?" frågade han efter att ha slagit bort hennes hand.

"Praata." Beckett blinkade till förvånat. Hela detta möte hade minst sagt varit förvånande.

"Kan vi... prata... på land?" frågade han långsamt. Hon nickade snabbt innan hon grabbade tag om hans midja och sköt iväg mot hamnen. Farten tog luften ur hans lungor men innan han visste ordet av så var de tillbaka vid hamnen igen och sirenen lyfte upp honom på kanten.

"Praata nu. Vaarfor fongerar du under såång?" Beckett stirrade på sirenen. Han skulle vilja veta det han också och det bådade inte gott att inte ens sirenerna visste vad det var för fel på honom.