Till Dig, Du Som Väntar

Verkligheten

Jag lyfte mitt huvud som bara sekunder tidigare hade varit bokstavligen i min kudde. Jag sneglade mot klockan med halvöppna ögon. 05.33 visade den digitala lilla apparaten, vilket i själva verket var fel. Jag hade inte orkat ställa fram klockan en timme sen i våras och av någon anledning så vägrade den göra det själv. Så klockan var då egentligen halv sju. Mitt silkeslena lakan och fluffiga kuddar var alltid lika jobbiga att slita sig ifrån. Även fast det är sommarlov så har jag ändå den där rösten i huvudet som säger att jag ska gå upp tidigt. Jag är en morgonmänniska mer en något annat, dock så är det nog mest för att jag älskade de rosa-orangea färgerna på som hittade sin väg galopperandes på himmelen på morgonen.

Jag smög mig upp ur sängen och gick raka vägen in till mammas rum. Jag knackade inte för att jag visste att det skulle bara göra henne till ett levande jävla åskmoln, så det är ingen idé. Istället så drog jag ned handtaget för att sen upptäcka att dörren inte ens var stängd. Jag puttade lätt upp dörren och skannade rummet. Allting såg normalt ut, lite öl och vinflaskor här och där, champagne och- tequila? Flaskan är dessutom nästan tom. Bra där, mamma. Mina ögon famlade efter hon som förmodligen har druckit den där jävla tequilaflaskan. Inte ett spår efter henne- ja förutom alkoholen då. Ingen i den röriga sängen, inte skrivbordet. Nehe.

"Vart fan är hon, då?" Mumlade jag lätt för mig själv.

Jag lämnade rummet.

Istället gick jag in i vardagsrummet och där låg hon, däckad på soffan med en bok liggandes i hennes famn. Jag gick fram och tog försiktigt ifrån henne boken och la den på träbordet bredvid soffan. "How to be a good parent." Hah. Den boken verkar ju inte vara till stor nytta med tanke på att hon inte kommer komma ihåg något av det som står skrivet i den. Aldrig att jag tänkte väcka henne, då skulle hon väll tro att jag var någon som bröt sig in i huset.

Jag gick vidare in i köket, raka vägen mot kylskåpet och tittade på bilderna som var fästa på dörren med hjälp av magneterna. Det var en bild av mig, mamma, pappa och min lillebror, Chad. Jag och Chad hade varit ganska nära innan de flyttade men det var ett halvår sedan och jag vet inte om jag kan säga att jag saknar honom. Visst, han hade tröstat mig vid tillfällen och jag honom. Vi hade haft några stunder då vi verkligen brydde oss om varandra. Eller så kanske det bara var jag som inbillade mig.

Jag öppnade kylen till en helt tom sikt. Det ända som stod där lite oskyldigt var en juiceförpackning och några öl. Jag gav ifrån mig en suck. Bättre än såhär blev det inte, nu måste jag till affären också. Inte för att jag har något emot det, det var ganska trevligt på morgonen när inga är där.

Jag slet på mig ett par blåa shorts tillsammans med en oversized tjocktröja instoppad. Ett par vita converse till med en ryggsäck. Det var fortfarande lite halvt kyligt så det är en passande outfit. Jag kollade på mig själv i spegeln, mina smaragdgröna ögon i kontrast med mitt mörkbruna hår. Samt min korta gestalt. Ful skulle jag väll inte kunna påstå att jag var, men ingen Kendall Jenner här inte. Fast man måste ju ändå vara lite realistisk, alla är inte födda supermodeller, bara att leva med det med behaget att de flesta du träffar inte ser ut så.

Jag började sedan leta efter plånboken. Vars fasen är den då? Jag letade i mitt rum, mammas rum, köket, hallen. Ah, bredvid mor min. Jag knyckte snabbt åt mig dem och begav mig ut i det friska sommarvädret. Det var förvånansvärt kallt ute, kanske skulle haft långbyxor? Men det är ju mitten av Juli? Skit samma, jag traskade på, onödigt att klaga över det.

När jag hade kommit ut ur skogen och kommit ut på gångvägen såg jag Ica bara några hundra meter framför mig. Inga bilar, allt var tyst och fridfullt, exakt så som jag gillade det. Jag klev in på Ica och fick ett trasigt 'Välkommen' av Laila som satt i kassan. Laila var inte svensk men hon var nog den snällaste människan jag vet om. Hon har en vacker honungsfärgad hy med bruna, snälla ögon tillsammans med mörkt hår. Hon var sannerligen en vacker människa, på alla sätt och vis.

Det är en väldigt liten butik med ett litet sortiment men jag hade aldrig velat gå till någon annan.

Jag tog tag i saker jag behövde, som grönsaker, frukt, kött, lite godis och gott. Bröd behövde vi också. Jag hade gjort en mental inköpslista innan jag lämnat huset.

När jag hade tagit allt jag behövde gick jag vidare till kassan. Laila log mot mig, och jag log tillbaka.

"Har det blivit bättre med din mamma?" Frågade hon med oro fixerat på hennes ansikte. Jag ville inte ens svara, jag skämdes så grovt över henne. Hon gav mig ett sympatiskt leende och jag lämnade butiken med rödsprängda kinder.

Jag började röra mig tillbaka, allt var normalt till en början, tills jag hörde steg bakom mig. Detta triggade direkt röda alarm och jag vände mig om för att se vad källan var. En man, säkert i femtioårsåldern kollade tillbaka på mig med ett mycket obehagligt ansiktsuttryck. Han hade gråa, livlösa ögon tillsammans med snaggat hår och ett rynkigt ansikte.

Han ökade takten.

Jag gjorde det samma.

Jag slängde bak blicken en gång till och ångrade det genast. Han ansikte var säkert endast fyra meter ifrån mig. Det var nog för mig till att fara iväg som en raket. Jag ville inte springa hem, men jag ville heller inte springa tillbaka till Ica. Jag valde att sprinta till industriområdet en bit bort med många byggnader, tyvärr är jag inte så extremt aktiv och har därför ingen kondition men just nu var adrenalinet det ända jag gick på.

Jag hade sprungit runt ett tag när någon plötsligt drog in mig i en mörk ateljé.

🦌🦌🦌

Looooool, jag tycker detta kapitlet också blev kort och FÖRLÅÅT för sämst uppdatering, jag har inte haft idéer men nu så är jag igång igen! ;3

//Bambii