Jag blundar hårt. Jag försöker inte tänka på gräs. Det är mycket svårt. Grässtråna håller på att stiga utifrån. De bankar hårt på glaset. De vill in. Jag öppnar ögonen. Grässtråna har täckt hela fönstret. Onda varelser! Har inga liv. Bara förstör för andra. Usch, usch, usch! Nu spricker glaset. Grässtråna kommer in och omfamnar mig hårt på ett hatande sätt. De tar tag i båda smalbenen. De sprider sig upp längs min kropp ända fram till midjan. Där delar de upp sig och sprider sig längs armarna. De fortsätter rakt upp. Upp till min hals. De omfamnar min hals. Hårt. Mycket hårt. Det gör ont. Jag kan inte andas. Allting blir svart.
Jag vaknar upp i min säng. Mitt rum är fyllt med döda, doftande och långa grässtrån. Jag drar efter andan. Och det doftar gräs här inne. Det doftar starkt. Grässtråna har släppt mig. Jag är fri nu. Jag kan gå nu. Jag störtar ut ur mitt rum. Ut ur byggnaden. Jag springer. Jag springer till skogen där ingen annan är. Då växer sig grässtråna till längre framför näsan på mig. De är redo. De kommer emot mig. Grässtråna har varje gång vunnit. Jag vill springa. Men mina fötter är som fastlimmade i marken. Grässtråna kommer närmare och närmare ... de kommer att vinna, jag vet det. Jag vet det väl. De vill vinna. Inte en enda gång har jag vunnit. Aldrig någonsin. Jag är en tönt.
Jag drar efter andan. Grässtråna har blivit tillräckligt långa så de kan sträcka sig efter mig. Jag står kvar. Jag kan inte gå. Jag blundar hårt. Jag tänker på gräs igen! Jag känner hur det första tar tag i mitt ena smalben. Sedan kommer nästa och nästa och nästa ... till slut når de målet - halsen. Jag vaknar som vanligt upp på samma ställe jag varit på. Det doftar starkt igen. Det doftar gräs. Grässtråna är döda nu. Jag kan gå nu. Jag kan gå vidare. Vidare in i skogen ... jag sätter mig lutandes mot en solvärmd sten. Det känns skönt. Jag kan tänka på något annat nu ... något annat än gräs. Jag tänker på ... åh nej! Jag blir attackerad av gräset igen.
Döda grässtrån, stark doft av gräs. Som vanligt. Varje dag. Varje minut. Hela tiden. Jag går vidare. Jag går djupare in i skogen. En vattenpöl! Jag rusar mot vattenpölen och speglar mig själv i den. Jag är alldeles smutsig om ansiktet. Jag sköljer genast av allt smuts från ansiktet med vattnet i pölen innan jag går vidare igen. Jag gnolar lite medan jag promenerar. Jag känner hur något rycker i vänstra smalbenet. Släpp! Jag tittar bakåt. Ett grässtrå. Jag försöker skaka av mig den, men den vägrar att släppa. Hatade äckel! Försvinn! Jag skakar foten ännu mer tills den släpper mig. Jag springer iväg från äcklet. Djupt, djupt in i skogen ...
Jag orkar inte mer. Jag stannar. Jag måste vila. Jag vill inte leva mer. Jag vet att jag kommer bli attackerad igen. Jag kommer att förlora igen ...
